Millennieskiftet: Himmelskt fyrverkeri

Vid midnatt på nyårsnatten fick vi uppleva ett ljudlöst himmelskt fyrverkeri i form av ett praktfullt norrsken över i stort sett hela himlen tillsammans med våra egna bengaliska fontäner. Upplevelsen förhöjdes ännu mer av den mycket alpina omgivningen:

Storsteinsmassivet i Narvikfjällen. Det var också vindstilla och inte särskilt kallt, så vi kunde stanna ute länge och njuta av den fina upplevelsen dessa de första minuterna av det nya millenniet. Birger Andrén, Pollyanna von Knorring och jag for norrut den 28 december för att fira millennieskiftet på ett för fjällklubbare värdigt sätt, nämligen i ovannämnda vackra område. Från studier av gamla Till Fjälls visste vi att Gillis Billing hade varit där 1950 med ett gäng. De hade grävt snöbivacker i en bra driva i en kanjon i jåkken mellan sjöarna Saelggajövri och Leirvatnet, så vi hoppades att drivan fanns även nu.

Hittade drivan

Diverse strul med tågförseningar gjorde att vi fick tillbringa första natten i Katterats stationshus, men det var mycket komfortabelt med eluppvärmning, rinnande vatten och vattentoalett. Första dagsetappen gick till den fina Hunddalshyttan. Snötillgången var bra i början, om än genomslag bitvis för dem med tunga ryggsäckar. På kalfjället var den gamla materialvägen helt barblåst långa bitar, men vid sidan av vägen var snön bättre men hård. Andra dagen kom vi ganska snabbt fram till kanjonen, där vi också hittade en perfekt driva för att gräva ut en trepersoners bivack, som blev vårt hem i en vecka. Det fanns även plats för en särskild toalettgrotta och jåkken var öppen bara tio meter från bivacken, så det var en nöjd trio som kunde fira millennieskiftet med bland annat rökt lax, dessertost och diverse i sammanhanget passande drycker. Eftersom vi var omgivna av fjäll, slapp vi all kontakt med civilisationens oljud. Vi såg inte heller några andra fyrverkerier. Det var onekligen en säregen känsla att stå där i den här karga och alpina och för tillfället tysta och stilla fjällvärlden och fira denna mycket omskrivna pseudohändelse.

Det viktigaste målet med vår midvintertur var att bestiga så många toppar som möjligt med Storstein och Kuinartjåkka som förstahandsmål. Ingendera bestegs. Kuinartjåkka låg för långt bort för att hinnas med på de korta dagar som stod till vårt förfogande. Vi hade i så fall behövt ha ett framskjutet basläger. Vädret visade sig vara alltför omväxlande och osäkert för att göra en bestigning av Storstein lockande. Vi var på väg tidigt en morgon, men det blåste upp för mycket, så vi avbröt försöket. Vid andra tillfällen var det mulet och blåsigt när vi vaknade vid femtiden, så vi försökte inte ens utan valde mer närliggande toppar eller horisontella mål med senare start.

En dag gjorde vi en forcerad bestigning av toppen 1732 i Storsteinsmassivet, som på slutet bjöd på ett par lagom svåra crux. Det var en fin topp med en mycket bra sikt mot Storsteins branta och isiga nordsida. Där har bland andra Ingemar Mellgard och Göran Blomqvist gjort ett bestigningsförsök sommartid, som avbröts på grund av stenfall. Det är en mycket imponerande vägg, som ser svår ut och gjorde sig mycket bra mot den rosafärgade himlen i det skymningsljus, som härskar så här års ovan polcirkeln.

Norrskensband

Vi avverkade även Gahpercohkka (1477 m) och topp 1332 i Storfjellsmassivet samt som avslutning, i snöfall, en liten klipptopp på elvahundra meters höjd strax väster om Leirvatnet. Ingen av dem är särskilt svår. Vi gjorde några medvetna vägval för att få en intressantare bestigning och fick också uppleva ännu ett praktfullt norrsken på kvällen den 5 januari; ett grönfärgat band tvärsöver hela himlavalvet.

Sammantaget blev turen mycket lyckad med ett fint basläger i en vacker omgivning, perfekt väder på nyårsaftons kväll och intressanta bestigningar. Om man har möjlighet att gräva ut en snöbivack, ökar komforten och säkerheten betydligt jämfört med tältning, särskilt om det är kallt och blåsigt. Enda nackdelen är att snötillgången har varit konstant dålig så här års under senare år. Det är tredje året som vi råkar ut för detta, men å andra sidan har vi sluppit sträng kyla. Eftersom vi hade en gemensam bivack blev den sociala biten bra med många tillfällen till diskussioner. Tillgången till rinnande vatten gjorde att vi sparade mycket tid och bränsle vid matlagningen.

Området är mycket tilltalande med sin utpräglat alpina miljö med många möjligheter till både lättare och svårare bestigningar samt mer horisontella turer. För den som vill ligga i stuga finns Hunddalshyttan och Losihyttan att tillgå. Det finns även en stuga alldeles öster om Saelggajekna, för vilken nyckelns tillhåll är okänt för mig.

Särskild lyster

Många kanske undrar varför man tillbringar tio dagar i denna karga miljö och under den mörkaste årstiden med dess korta dagar. Ett par bra skäl är det mycket speciella ljuset, med en särskild lyster, och den stora möjligheten att få se norrsken, som gör att upplevelsen blir annorlunda. Den som har gjort en sådan här tur återvänder gärna.

Tillbaka
till 1-00