Björnlandet Anvahr

I en säregen fjällvärld vandrar Skip och jag över fotledsvrickande rullstenar. Kvällssolen skiner för en gångs skull. Ishavsvinden blåser hårt över det karga, vackert färgade höstlandskapet. I bakgrunden tornar de branta, gråbruna fjällen upp sig. Vi följer den kilometerbreda Egaksrak-älven, som är helt plan. Till sist vadar vi över den. Sammanlagt är de halvdussinet flätade älvslingorna bara hundra meter breda, resten är täckt av rullsten.

Äntligen låter jag min tunga ryggsäck falla i backen. Min kompis anländer, tar av sig sin ryggsäck, sätter sig ned och studerar sin karta. Femton meter från Skip, som är vänd mot mig, hittar jag en tältplats och provligger den. Jag är just på väg att resa mig upp då jag ser brunbjörnen.

Svängande huvud

- Du, det är en björn bakom dig, viskar jag så högt jag vågar och rusar fram mot Skip, så lågt nerböjd som möjligt. Bredvid honom ligger min ryggsäck och i hölstret på avbärarbältet ligger min pepparsprejburk. Med vinden i ryggen kommer en bamsig björn lufsande rakt mot oss. Han är omkring tjugofem meter ifrån oss. Självsäker, utan att se sig om och med sitt typiskt svängande huvud kommer han närmare men viker av till höger, förmodligen på grund av att vi råkar vara något på sidan om hans färdväg längs älven. Vi står med pepparsprejburkarna i ena handen och kamerorna i den andra.

Björnen lufsar förbi oss på tjugo meters avstånd. Det är spännande. Då han är ungefär trettio meter från oss tar jag ett par bilder av honom med mitt zoomobjektiv på maximal brännvidd, tyvärr bara åttio millimeter. Helt plötsligt stannar björnen: han har fått väderkorn på våra fotsteg. Han vrider på skallen, ser oss och ger sig av förbi oss i fullt fyrsprång.

Men detta är inte vårt första björnmöte. Vi har sett så mycket björn under vandringen att vi inte ens bryr oss om att följa den här nallen i kikare, då han fortfarande galopperande försvinner upp i den stenbemängda fjällsluttningen. I stället fininspekterar jag min tältplats och Skip hittar genast en åt sig i närheten. Det här var den artonde och sista björnen vi såg under förra årets tjugotvå dagar långa vandringstur i Anvahr. Enligt forskarna är Anvahrbjörnarna något större och något aggressivare än de svenska björnarna. Båda äter de dock i stort sett samma bär, örter, rötter och smågnagare; båda slår de en enstaka ren.

48 gånger Sarek

Anvahr, världens största skyddade vildmarksområde, är beläget norr om polcirkeln i nordöstra Alaska och nordvästra Kanada. Det har väl utvecklade landformer och alla dess biologiskt rika ekosystem är helt intakta. Arealen är nittiofemtusen kvadratkilometer. Denna ändlösa ödemark, som är fyrtioåtta gånger större än Sareks nationalpark, omfattar Arctic National Wildlife Refuge i Alaska samt Ivvaviks och Vuntuts nationalparker i Kanada. De svårtillgängliga Anvahrfjällen utgör den östra delen av Brookskedjan, som sträcker sig etthundra mil i östvästlig riktning över hela norra Alaska och en bit in i Kanada. Dess högsta, glaciärklädda massiv ligger i Anvahr och når upp till knappt 2800 meters höjd.

Efter mycken tidskrävande planering och dyra transporter är Skip och jag äntligen på väg. Från Fort Yukon flyger vi rakt norrut över oändliga, fantastiskt mönstrade, höstfärgade myrar och taigaskogar, som bildar den södra delen av Anvahr. Planet stiger och flyger över höga, vassa, mångskiftande fjäll, som aldrig verkar ta slut. Mellan fjällväggarna ligger breda, ibland nästan tvåtusen meter djupa dalgångar. Detta tidlösa högfjällsområde utgör den största delen av Anvahr. Norr därom och fram till Ishavet ligger den mångmilavida arktiska tundraslätten.

Efter två timmars flygning sänker sig vårt vajande lilla plan ned i en molntäckt dalgång. Vår rutinerade pilot gör några kraftiga svängar, tar en omväg runt ett fjällmassiv och hittar till sist ett hål i molntaket. Några sekunder innan vi landar lite öster om den grå, slambemängda Jagoälven springer en björn fram över fjällheden. Björnen försvinner. Motorn stannar. Vi kliver ur planet. Det är stilla - i femton sekunder - innan myggorna överfaller oss.

Vi är trettio mil norr om polcirkeln i en avlägsen del av Anvahrs högfjällsområde. Idag är det den 10 augusti. Om vädret tillåter, skall piloten hämta oss om tjugotvå dagar sjutton mil härifrån. Björnsäkra proviantbehållare är utflugna: den första depån ligger där vi räknar med att vara efter ungefär tio dagar och den andra vid vandringens slutpunkt.

Klara och fiskrika

Det grå molntaket hänger strax ovan oss. Två mil sydsydväst om oss reser sig Mount Isto 2760 meter över havet: Anvahrs högsta fjäll. I morgon, då vi kommer att vara nära dess fot, kanske molnen har lättat. Det enda vi nu kan se är den dystra, framvällande Jago-älven, men vi vet att det beror på att den kommer från glaciärer: de flesta älvarna i Anvahr är klara och fiskrika. Skip och jag vet också att, oberoende av hur vädret än är och hur långt vi än kan se, finns här bara vi två och kanske två dussin andra människor, som är utspridda över ett område lika stort som Norrbottens län. Detta faktum ger oss en underbar, suverän känsla. Vi vet att det inte är osannolikt att vi under slutet av vistelsen kommer att vara de enda människorna där. Så blev också fallet.

Under frukosten nästa morgon fick vi björnbesök. Vädret var fortfarande så grått att den otagna björnbilden hade krävt en fjärdedels sekunds exponering. Mount Isto såg vi aldrig. Trots kylan är det fortfarande gott om mygg: Fyrtio stycken landade i min varma choklad och de flesta slank ner.

Det är vår tredje dag. Vi sicksackar oss upp längs en skarp, stenig bäckravin som skall föra oss över ett pass, hoppas vi, och ner i Aichilikälvens avrinningsområde. Det finns inga beskrivningar över Anvahr och inga leder eller stigar, bortsett från vildrenstigarna som vi träffar på praktiskt taget överallt. I Anvahr finns det en enda mänsklig boning: vaktstugan i Ivvaviks nationalpark.

Under våra två tidigare vandringar i Anvahr har det alltid gått väl, men hur detaljerad kartan än är vet vi aldrig om vi kommer att kunna ta oss över ett pass eller dess omgivande branta fjällväggar. Högt här uppe där älvarna rinner upp är fjällen ofta vassa, branta och steniga. Vi kan stoppas av oöverstigliga klippväggar. Är vi insvepta i moln högt uppe i ett pass, kan det vara livsfarligt att försöka ta en omväg över det helt okända fjällmassivet. Snö kan falla och is bildas när som helst. Då är det bara att vända om och hoppas att nästa dalgång leder till en passövergång. Därför är det viktigt att alltid bära på några dagars extraproviant eller ha en strategiskt väl utlagd proviantdepå.

Det är en sällsynt dag: himlen är klarblå, än så länge. Älven brusar skönt. Skip och jag vandrar längs

Aichilikälven, och terrängen är nu ganska lättgången. Där jag sätter mina fötter, det jag ser, hör, luktar och smakar påminner mig mycket om Sarek, om de svenska fjällen.

Samma växter

Anvahr och Sarek är snarlika, men Anvahrs yngre och mycket säregna bergarter och dess något olikartade sista istid gör att formerna och färgerna och därmed dess fjällandskap skiljer sig en del från Sareks. Blockhaven, talusbranterna, de tuviga ris-, gräs- och blåbärshedarna, videsnåren och kärren, som Skip och jag nu vandrar över, är dock praktiskt taget identiska med Sareks. Då vi tar rast sätter vi oss ner bland renlav, skvattram, ljung, fjällros och blåbär. Det luktar och smakar lika gott som i de svenska fjällen. Hjortron är sällsynta här, speciellt i fjol. Lingon har jag aldrig sett.

I "Björnlandet", ungefär en mil från Egaksrakälven, följer jag en strid jokk: videdungarna växer täta. Undermedvetet vet jag hela tiden att jag när som helst kan stöta på en björn med ödesdigra konsekvenser. Där är de: På en sluttning alldeles ovan jokken hundra meter framför mig ser jag björnhonan och hennes två årsungar. Då Skip anländer beslutar vi oss för lunch, liksom de. Ätande förflyttar sig björnarna sakteligen ur vårt synfält. Vi packar, sätter på oss våra ryggsäckar och närmar oss med sprejburkarna redo den plats, där vi hade sett dem, och får syn på en hona med bara en unge.

Var är den andra? Skip, som står snett framför mig, pekar mot något. Ungen? Efter att ha tagit ytterligare några steg ser jag vad han pekade på: den första honan och hennes två ungar. Alla sju tittar vi på varandra. Björnarna är omkring femtio meter från oss. I ögonvrån ser jag något: tjugofem meter snett bakom mig står ännu en björn och tittar på mig. Efter några ögonblick halvspringer han från mig mot de fem andra björnarna, som fortfarande står och tittar på oss. Helt plötsligt vänder de sig om och i flygande fläng ger de sig iväg uppför den steniga, branta fjällsidan, följda av den nu galopperande ensamma björnen. De rullande stenarna mullrar. Hundrafemtio meter från Skip och mig tvärstannar den ensamma björnen och börjar springa ner mot oss. Vi är just på väg att bege oss därifrån då han stannar upp och börjar äta blåbär.

Anvahr uppfyller verkligen kriteriet rikt djurliv. Bortsett från dess tjockhornsfår (Dall sheep), myskoxar och isbjörnar är de större däggdjuren desamma som i de svenska fjällen, likaså flera av de mindre. Vi har stött på och observerat alla dessa djur med undantag av isbjörnar, som först i oktober ger sig upp på land om de är dräktiga och lägger sig i ide, och lokatter som är otroligt sällsynta norr om taigaskogarna. Under mina sammanlagt nio veckor i Anvahr med olika följeslagare har vi, nästan alltid slumpmässigt, mött trettiotvå björnar, räknat otaliga tjockhornsfår och njutit av en hjord på tolv myskoxar strax innan vi kom fram till Ishavet.

Eftersom vi alltid har varit i Anvahr i augusti och september, då nästan alla vildrenar har begett sig ner i skogarna söder om fjällen, har vi sett endast några enstaka av dem omkring 150 000 som lever här. Trots att vildrenarna är så många, har vi sett mycket färre renskelett här än i Sarek. I grunden beror det på att naturen i Anvahr, och i Brookskedjan som helhet, har utsatts för mycket färre mänskliga härjningar genom exploatering i alla dess former än i Sarek och den skandinaviska fjällkedjan, där vägar, gruvor och turism satt sina spår. Renstammen i Sverige påverkas också genom inavel till skillnad från Anvahrs starka vildrenstam.

Varg slog ren

Men naturen tar sin begränsade tribut: I fjol invid Egaksrakälven beskådade Skip och jag en tre kilometer lång dödshetsjakt: En varg förföljde en vildren och hennes kalv. De tre försvann bakom en älvkrök. Morgonen därpå, ungefär åtta kilometer därifrån, såg vi en ensam, stapplande kalv.

Även om antalet fågelarter är större i Anvahr än i de svenska fjällen, är många desamma: Ofta har vi tjusats av kungsörn, fjällvråk, stenfalk, fjällabb och storlom; varje dag skrämmer vi upp eller stöter på fjällripa, strandpipare, korp, stenskvätta och lappsparv. I fjol hade Skip och jag en enda "sommardag": runt om oss på gräsheden flög fjärilar, nyckelpigor och getingar. Nu, en kall, blöt dag, krälade en ganska stor, vackert tecknad fjärilslarv högt uppe i ett pass. Konstigt.

Nio dagar efter vandringens början kom vi planenligt fram till våra björnsäkra proviantbehållare vid Leffing-wellälven. På vägen hit gick vi högt upp över en förunderligt vacker passövergång förbi en tre mil lång hästskoformad fjällrygg, som på kartan kallas Bathtub Ridge. Den är ett av de ytterst få namngivna terrängformerna inom Anvahr. Om jag slumpvis lägger ut en kvadratmil på olika delar av Sarek-kartan, skala 1:100.000, kan jag alltid räkna 15-20 naturgeografiska namn; om jag slumpvis passar in en kvadratmil över Anvahr, oavsett om det är med 1:250.000-kartan som jag använder eller med den mer detaljerade, men helt onödiga 1:63.360-kartan, finner jag oftast inga namn alls. Anvahrs namnlösa och obestigna fjälltoppar är oräkneliga.

Skip och jag vandrar längs en vildrenstig, som ibland försvinner och kommer tillbaka, genom ett tidlöst fjällandskap upp mot en brant passövergång. Molntäcket har höjt sig och till sist blickar vi ut över ett storslaget tillflöde, ett av Kongakutälvens otaliga. Vegetationen är frodigare här och det finns gott om både björn- och älgspår. Som på beställning får vi syn på två enorma hornkronor, som sticker upp över det höga videt. Älgarna är skygga - vi kommer dem inte närmare än trettio meter.

Ishavets fuktiga luft kan under de tidiga höstarna ofta orsaka dimmoln, som sträcker sig långt upp längs älvdalarna och deras biflöden. Bredvid en jokk har Skip och jag rett oss ett mysigt läger högt ovan en stor dalgång. Lagom till solnedgången stiger molnen, samtidigt som de tunnas ut. Det är vindstilla. Bäcken porlar. Utsikten är strålande. Middagen är god. Vi sitter på fjällbacken, omgivna av ett flertal prylar: kartor, kikare, kameror. Kläderna som vi har burit under dagens marsch ligger utsträckta och torkar på de låga videkvistarna. Jag tar upp kameran. Daggpunkten! Innan vi vet ordet av är allt på väg att täckas av dagg. Snabbt slänger vi in prylarna i tälten.

Två slags dimma

Dimman kommer över oss på två olika sätt. Från dalen långt nedanför oss vältrar sig dimma snabbt upp, samtidigt som vattenmolekylerna i luftutrymmet runt omkring oss också hastigt övergår i dimma. Tjugo minuter senare sönderdelar vattenmolekylklumparna sig, och snart är det klart igen. Den övriga dimman sjunker tillbaks ner i dalgången. Detta förlopp upprepades tre gånger, innan vi till sist gick till kojs.

Närheten till Ishavet är den viktigaste orsaken till att medeltemperaturen i Anvahr är märkbart lägre än i Sarek. De svenska fjällens årliga nederbörd är drygt 1000 millimeter; Anvahrs är omkring 250 millimeter, något mer i högfjällen. Anvahr skulle vara som en öken, om det inte vore för att kylan hämmar avdunstningen och att permafrosten hindrar vattnet från att sjunka ner i jorden. Så trots den låga årsnederbörden är dess jordtäckta marker praktiskt taget alltid blöta, lika blöta som i de svenska fjällen.

En följd av denna blöta är de ibland milsvida stortuviga markerna: att med tung packning försöka vandra några kilometer på, över eller bredvid dessa tuvor är rena döden. Regnen är inte tunga, men på grund av att marken inte kan suga åt sig vattnet höjs vattenståndet i älvarna snabbt. Efter ett ihållande regn kan det vara livsfarligt att försöka forcera Jagoälven eller Kongakutälven, som är svårforcerade även under normala förhållanden.

En svensk slås av något säreget: den nästan totala avsaknaden av sjöar. Orsakerna är mineraltyperna och bergarterna, istiderna, klimatet och att den unga fjällkedjan förhållandevis snabbt fortfarande rör sig uppåt, tror geologerna. För dem är mycket av Anvahrs geologi fortfarande oförklarad. Även för biologerna finns det mycket att upptäcka; för några år sedan visade det sig att "rödingen" i Anvahr inte var större fjällröding, Salvelinus alpinus, utan Dolly Varden, Salvelinus malma.

Fuktig mossa

Dagsmarschen är lång och den hårda vinden blåser blötsnön rakt i ansiktet. De oländiga strandbrinkarna tvingar mig att gång på gång vada över Egaksrakälven. Idag kommer Tretorns Sarekstövlar och neoprenhandskarna val till pass. Alla mina andra prylar är dock i stort sett desamma som under en vintertur. Jag hade en massa i-fall-att-grejor: det är ju en bit till allfarvägarna. Eftersom Skip och jag är drygt femtio år gamla och risken för en olycka kanske därför är större, bar vi också på en satellitnödsändare och en radio för kontakt med piloten vid upphämtningen. Toapapper tog jag dock inte med - ingenting går upp mot fuktig mossa. Med tio dagars proviant väger packningen allt som allt fyrtio kilo.

Vi vandrar avsiktligt nästan alltid långt ifrån varandra och i genomsnitt en dryg mil om dagen, ofta utom synhåll på grund av olika takt. Då och då återförenas vi under dagens lopp. Lunch äter vi alltid tillsammans. Då jag är ensam kommer jag djuren närmare och fjällupplevelserna blir än mer påtagliga. Mycket av fjälltjusningen förstörs, om jag har en byxbak krönt av en enorm ryggsäck framför mig eller om jag vet att personen bakom mig tycker detsamma.

Vi hade satt upp ett två nätters basläger för att vänta ut snöovädret och vila kropparna. Efter två veckor ingår värktabletterna i kvällsmålet. Under vilodagen njuter vi av vinterlandskapet, fotograferar, fiskar och tar en tur upp längs ett av de vackraste tillflöden vi sett. Tidigare under vår vandring har vi haft två liknande vilodagar, båda högt uppe i sagolika passövergångar där vi gjorde toppbestigningar.

Höstfiske

Det vita fjällandskapet övergår sakteliga under dagen i sina lysande höstfärger. Egaksrakälvdalen breddar sig. Djuphöljorna som är större nu lockar. Harr på första kastet. De större mäter drygt fyrtiofem centimeter. De är för lättfångade. De mycket mer kräsna rödingarna är över femtio centimeter långa.

Skip och jag bröt lägret, lämnade Ekagsrakälven (samt björnarna, visade det sig) och styrde kosan mot Aichilik-älven. Vi satte upp ett basläger en timmes vandring från vår andra depå, där vi skall hämtas av piloten fyra dagar senare. På de tidigare turerna har planet varit flera dagar försenat på grund av dåligt väder.

Fjället bakom oss är brant och klippigt, men annars är fjällandskapet här öppnare och mjukare. Rakt nedanför våra tält är rödingfisket ypperligt.

Vi gör korta turer längs Aichilik-älvens spännande, säregna landskap. Vi får mycket fisk. Vi vilar fötterna och knäna. Den sista av våra tjugotvå dagar får vi besök av en nyfiken polarräv. Nu hördes ett annat brummande än björnarnas på utsatt tid.

Resefakta

Reguljärflyg till Fairbanks, därifrån reguljärflyg till Fort Yukon och vidare taxiflyg till Anvahr. Flygplanet kan ta två personer med allt som behövs för en drygt tre veckor lång vandring eller tre personer med allt för ungefär tolv dagar. Taxiflyget kostar för utflygning och avhämtning drygt 2 000 dollar totalt. Räkna med minst två nätter på hotell.

Att läsa mera

Arctic National Wildlife Refuge. Alaska Geographic Society, Vol. 20, No. 3, Anchorage. 1993.
Alaska's Brooks Range: The Ultimate Mountains av J.M. Kauffman. The Mountaineers, Seattle. 1992.
Midnight Wilderness: Journeys in Alaska's Arctic National Wildlife Refuge av D. Miller. Sierra Club Books, San Francisco. 1990.

Karta

Demarcation point, 1:250.000, US Geological Survey.

Per-Olof Ödman är 56 år, bosatt i New York och fjällklubbsmedlem sedan fyra år. Han har gjort turer i flera delar av Anvahr med olika färdkamrater. Per-Olof har vandrat i många andra delar av Alaska och Kanada samt på Grönland. Han har också gjort ett flertal vandringar genom Sarek, och 1996 deltog han i Stockholmssektionens vintertur där.

Tillbaka
till 1-00