Anarisolyckan 40 år
”När de första fjällen dyker upp i horisonten stiger spänningen. Den hägrande och sedan länge planerade fjällturen skall snart börja. Topparna ligger kritvita med siluetter skarpa och vackert avtecknade mot den klarblå himlen. En perfekt start på skidturen! Vinden är svag och det är visserligen ganska kallt men vad gör det? Det biter lite i kinderna när packningen sätts på ryggen och skidorna glider sina första metrar i den kalla snön.”
Så kände kanske den grupp om sex personer i åldern 17–37 år som utgjorde en del i en större grupp som kommit till Västjämtland för att starta en tredagars skidtur på i huvudsak kalfjället och med utgångspunkt från Åhn nära Bydalsfjällen i slutet av februari 1978. Man skulle färdas via Lunndörrsstugan, Anarisstugan och slutligen till Höglekardalen. Den totala sträckningen var ca 50 kilometer.
Som berättelsen visar så skulle den andra dagen ytterligare tre personer ansluta sig till denna första grupp. Man hade varit i Lunndörrsstugan samtidigt under natten och de tre männen från grupp nummer två var nu ute på dagsutflykt och medförde därför reducerad utrustning. Övrig utrustning låg kvar i Lunndörrsstugan.
En ödesdiger färd
Vädret var vid starten från Lunndörrsstugan fortsatt gynnsamt med svag sydlig vind och –16 grader. På kalfjället låg den tunga, trögflytande och kalla luften stilla. Det såg ut att bli en fin och solig dag!
Något väderomslag kunde inte skönjas. Ingen kunde veta att lufttrycket på Norska havet var fallande i samband med ett omfattande lågtryck. I Jämtland och Härjedalen visade barometern under natten till och med något stigande tryck. Den ökade skillnaden i lufttryck skapade en tryckkraft som verkade på luften men på vinterleden var det ännu så länge fint skidväder.
Fram på dagen observerades från Åreskutan ett kraftigt snödrev över fjälltopparna i fjällområdet söderut, ett snödrev som allteftersom arbetade sig allt längre ner. Det är obekant om gruppen noterade detta, vilket om så skett skulle ha gett dem en stark varningssignal.
Strax efter klockan 12 på dagen försämrades plötsligt vädret med snabbt tilltagande vind och snödrev. Några av deltagarna började få förfrysningsskador. Man befann sig då strax öster om Stor-Gröngumpen, i det flacka partiet innan den planerade fortsatta färden uppför branterna till Hällådalen och vidare till Anarisstugan.
Den kalla luften hade satt sig i rörelse och accelererade utför sluttningen. Vindökningen från svag vind till storm skedde hastigt och oväntat. Himlen var länge fortsatt molnfri men den lösa snön virvlades snabbt upp i mer än manshögt snödrev, vilket brukar uppfattas som snöstorm. Sikten blev mycket dålig, den torra och lösa snön blåste bort och man kunde se barmark här och var. Det var inte lätt att finna en bra driva för bivackbygge.
Beslut hade tagits om att stanna; man tog skydd i vindsäckarna och en bivack byggdes, där man kröp in. Ute var det då svårt att stå upprätt vilket tyder på att vinden nått stormstyrka. De sex personerna fick så småningom sällskap av de tre männen som var på dagsutflykt. Dessa misslyckades med att bygga ytterligare en bivack varför två av dem tog plats i den vindsäck man medförde, men dåtida vindsäckar var endast så långa att om man stod i säcken så nådde skyddet bara en bit ner på låren, vilket var otillräckligt. Den tredje personen fick hjälpligt plats i bivacken.
Försök gjordes att larma fjällräddningen via den medhavda radiosändaren man förlitat sig på men utan lyckat resultat. Vinden ökade ytterligare och taket blåste av bivacken. Snön yrde därefter in över de nödställda. När de återfanns hade de inte ens krupit ner i sina sovsäckar. När nerkylningen av kroppen sätter igång fattar man ofta märkliga beslut. Hypotermi, som tillståndet heter, är ett allvarligt tillstånd där vederbörande inte förstår att man håller på att dö.
Lördag morgon den 25 februari var de flesta döda, inpackade i snö. Två visade svaga livstecken. Den man som överlevde försökte ge dem mat men de orkade inte äta. Han hade under stormdygnet sökt skydd i snön och lyckades överleva natten, men hade svåra förfrysningsskador. När morgonljuset kom skidade han tillbaka mot Lunndörrsstugan där han påträffades av två fiskare med skotrar, 50 meter från stugan. Fjällräddningen larmades. Personen i fråga var då svårt frostskadad och hans händer och fötter fick senare amputeras.
På olycksplatsen finns idag ett minnesmärke till påminnelse av den mycket tragiska olyckan.
Minnesmärket vid Stor-Gröngumpen. Foto: Staffan Lindberg
Utrustningens roll
De nio personerna som med gott humör startade från Lunndörrsstugan vet vi inte så mycket om. Det vi vet är att det var en grupp från Växjö med två sjuttonåriga kvinnor och fyra män i åldern 17–37 år och alltså personer som var i sina bästa år. Hur man var klädda vet vi inte men vid den tiden var ylleunderställ, som alltid rekommenderas idag, inte särskilt vanliga. I värsta fall hade man långkalsonger och undertröja i bomull, eller bättre: tillverkade i den tjocka Helly Hansen-fleece som fanns vid den tiden. Säkert hade man vindtäta plagg ytterst, tillverkade av bomullstyg vilket är helt okej även idag.
Av tyngre utrustning hade alla i sexmannagruppen sovsäck och liggunderlag, extra kläder för ombyte samt gemensamt för gruppen två förhyrda säkerhetspaket vardera innehållande Rottefellas aluminiumspade, (grund)vindsäck av dåtida modell tillverkad i bomull samt en fjällradioapparat. Paketet var sponsrat av bland andra ett försäkringsbolag. Därtill medförde man en extra vindsäck och en extra spade, båda av okända modeller, samt nödproviant för ytterligare något drygt dygn.
Vi vet att de tre männen som var från Västerås och som var på dagsutflykt hade lämnat sin tyngre utrustning i Lunndörrsstugan men vi vet inte någon närmare innebörd av detta i utrustningsfrågan. De hade emellertid avbrutit en tur till Gåsen, och åkte istället via Vålåstugan till Lunndörrsstugan och tog sig nu en extra sväng på skidor.
Vad var då det här med säkerhetspaket för någonting? Jag minns det själv som om det vore igår eftersom jag var ute så mycket i just det här området vid den tiden – jag bodde ju i Järpen. Den övergripande filosofin i paketet var att ”om någon fara hotade så skulle man med hjälp av spaden kunna gräva in sig i snön och sätta sig i vindsäcken och därefter larma fjällräddningen via fjällradioapparaten och fjällräddningen skulle då komma med skoter och/eller helikopter och man skulle få hjälp ur den uppkomna situationen”. En hel del reklam gjordes för paketet men det visade sig vara en synnerligen falsk trygghet av många skäl:
1. Spaden var okej och används fortfarande idag.
2. Vindsäcken var av en modell som aldrig används idag eftersom den endast hade halva längden mot den som behövs för att man skall kunna utestänga snödrev. Därtill var den använda bomullsväven inte tillräckligt stark varför den helt enkelt blåste sönder ifall den kom i närkontakt med t.ex. skidor eller stavar i samband med uppstagning. Dessutom var väven tung vilket gjorde att säckarna inte var i allmänt bruk.
3. Fjällradioapparaten var en så kallad privatradio som gick på kanal kring 9–10. Dess räckvidd skulle vara ”någon mil eller två” men det var mycket sällan den fungerade såpass bra. Därtill var det genom atmosfäriska fenomen ofta så att italienska sändare gick in med öronbedövande styrka och dödade alla andra signaler. Hur det var med ”beordrad” avlyssning av sändarna var för mig oklart. Systemet byggdes också ut genom privata basstationer, som bl.a. fanns i Vålådalen, och jag hade också själv både basstation och bärbara apparater men intresset avtog snabbt eftersom räckvidden saknades. Jag bodde då i Järpen och var alldeles för långt från fjällvärlden för att höra någonting.
4. Idag vet nog de flesta att de första som inte ser någonting i manshögt snödrev är personer som kör snöskoter eller de som flyger helikopter varför räddningsoperationer sällan är möjliga att genomföra när de behövs som bäst.
Vad gick fel?
Båda grupperna var ute ganska tidigt på året. För fyrtio år sedan var vintrarna kallare jämfört med idag och STF-stugorna öppnade flera veckor senare än nu. Det var alltså en större utmaning då jämfört med idag att företa sig fjällturer såpass tidigt på året. Just denna vinter minns jag särskilt att det var snöfattigt och blåsigt och även under olycksdygnet var det blåst och högt snödrev varför det är förståeligt att det inte var lätt att hitta lämpliga drivor att gräva i. Noterbart är också att den led som man använde sig av lades ner kort efter olyckan och den går idag genom skogsmarker på norra sidan av Stor-Gröngumpen eftersom den gamla leden var alltför vädermässigt utsatt.
Kunde katastrofen ha undvikits? Det är naturligtvis en fråga som dyker upp så här långt efteråt, men den är naturligtvis lika omöjlig att besvara då som nu. Så mycket har idag förändrats som jag visat ovan. Svenska Fjällklubben har idag kurser i t.ex. hur man skall hantera vinterfjället (praktiska vinterfjällkursen). Här lär man också ut vilken nödutrustning man aldrig får gå utan ifall man vill vara på den någorlunda säkra sidan.
Det ledarskap som dokumenterat fanns i den första gruppen var ”den äldste gruppmedlemmen som betraktades som ledare”. Nu vet vi inte hur starkt detta ledarskap utövades och när det gäller den andra gruppen om tre personer vet vi ingenting alls. Vi får aldrig glömma bort att vid turer med svagt ledarskap ställs man inför särskilda problem och om det dessutom kommer till en grupp utan ledarskap och i ett synnerligen prekärt läge – vad händer då? Intressanta aspekter!
Vi vet heller inte någonting om resonemang i den första gruppen vad gällde att vända tillbaka till Lunndörrsstugan. Visst fanns tidiga frostskador på ett par av gruppmedlemmarna men samtidigt var förhållandena relativt goda vid det tillfälle detta sannolikt övervägdes. Senare var tillfället överspelat eftersom man skulle fått vinden emot sig samt att snödrevet varit ogenomträngligt.
Myndigheterna har vad gäller säkerhetsfrågor vaknat upp och som ni alla vet så krävs det idag formell kompetens för att få leda en grupp i terrängen. Även här har Svenska Fjällklubben idag kanske den allra bästa utbildning man kan få i landet till att bli examinerad fjälledare, den yrkestitel det handlar om.
Jan Lundhag är Fjällklubbens ordförande.
Läs mer: ”Anarisolyckan – meteorologiska orsaker” av Håkan Hultberg.
Källor
• Egna minnen: Jan Lundhag
• Rapport kring olyckan: Håkan Hultberg, Polisen, SMHI, Staffan Lindberg
• ”Anarisolyckan – meteorologiska orsaker”: Håkan Hultberg
• ”Anarisolyckan”, Fjällsäkerhet, ett häfte från Friluftsfrämjandet december 1979: Arne Pålsson, Östersunds polisdistrikt
Publicerad i Fjället nr 1/2018