Umimmak Nunaat: Myskoxarnas land

Av Mats Larsson

Flygplanet skakar till och det hörs en lätt duns när hjulen får markkontakt. Vi har just landat på flygplatsen i Kangerlussuaq, en före detta amerikansk flygbas med beteckningen Blue West Eight, anlagd under andra världskriget men också flitigt nyttjad under kalla krigets dagar. Nu används den nästan enbart till civil flygtrafik och är belägen på västra sidan av världens största ö i Mittgrönland. För oss är detta början på en månadslång Grönlandsvistelse.

Första veckorna planerar vi att vandra runt Ammalortup Nunaa, "myskoxarnas förlovade land". Hit flyttades på sextiotalet 27 myskoxar från Nord- och Östgrönland. Humboltglaciärens tio mil breda isfront och Melvillebuktens ismassor hindrar effektivt en naturlig invandring från Alaska och norra Kanada ner utmed Grönlands västkust till detta område. Förhållandena måste varit optimala, sett ur ett myskoxperspektiv, för idag finns en livskraftig stam på ungefär 3 500 myskoxar i området och genomsnittsvikten och storleken är större än bland släktingarna på norra och östra Grönland. Ungefär hälften av världens myskoxar finns på Grönland.

Efter att ha kompletterat vår proviant i butiken mitt emot flygplatsterminalen ger vi oss iväg med proppfulla ryggsäckar på en tolv dagars vandring runt Ammalortup Nunaa i total avskildhet. Det är den 21 juni och Grönlands nationaldag. När vi efter 5 kilometer passerar Lake Ferguson pågår firandet för fullt. Hit upp går en grusväg, smal, krokig och gropig av tjälskador. Alla de tvåhundra invånarna i Kangerlussuaq (som på danska hette Söndre Strömfjord) plus några turister tycks vara där. De som inte ville gå hit upp har erbjudits skjuts med byns buss, som ser gammal och sliten ut och skulle platsa på vilket museum som helst. Den är en riktig relik och där den skumpar fram ryker det som en mindre sandstorm.

Kajakuppvisning

Vi ställer ner ryggsäckarna en stund för att delta i festligheterna. Här bjöds på traditionell grönländsk mat, bland annat mattak som av finsmakare anses vara en delikatess. Mattak är rå narvalshud med lite späck på och har utgjort en viktig vitaminkälla för många inuiter. Medan vi högg in på läckerheterna underhålls vi med en uppvisning ur den högre skolan i traditionell grönlandskajak. Två man i var sin sälskinnskajak duellerar med varandra genom att göra de mest häpnadsväckande konster med sina kajaker. De rullar runt med kajakerna gång på gång i det iskalla vattnet, med eller utan paddel, med sten i händerna och mycket annat. Det tycks kvitta vad de gör, allt går lekande lätt.

"Kanske är det så att den som överlever vinner", spekulerade min fru Inger.

Vi tackar för oss och drar vidare. Nu väntar en stigning på fyrahundra meter, men vi blir snart varma i kläderna, ja stundtals rent överhettade. Vi funderar över när vi kan tänkas få se den första myskoxen. Tanken kittlar bara över att veta att vi befinner oss i deras absoluta favoritområde.

Första tjuren

Redan i närheten av vår första lägerplats får Inger se något stort brunt som rör sig i videsnåren, en bit bort på fjällsluttningen. Fram med kikaren! Jo nog är det en myskoxe alltid. Den påminner om ett stort hölass och vi har först svårt att se vad som är fram eller bak. När den gör ett avbrott i ätandet, dyker ett jättehuvud upp i ena änden på djuret. Strax efter försvinner den bakom några kullar. Då hade vi i alla fall fått se en myskoxe, resonerar vi, men det skulle visa sig bara vara början på en längre tids bekantskap med dessa på många sätt trevliga "krabater". Redan nästa dag möter vi en tjur när vi ska passera tvärs över en dalgång. När han får syn på oss rusar han med anmärkningsvärd hastighet upp på en närbelägen kulle, där han tvärstannar. Den långa pälsen fladdrar i vinden när han springer, och stora tussar med ull hänger här och där lite ovårdat. Han vänder sig mot oss, iakttar våra förehavanden en lång stund, och stirrar så vi nästan blir generade. Till sist försvann han värdigt och i maklig takt bort bakom några höjder i terrängen.

Myskoxarna lever nästan alltid i större eller mindre hjordar och i stort sett stannar de på samma plats. En vinterhjord kan bestå av ett sextiotal djur, men på sommaren tenderar hjordarna att vara mindre och då förekommer också ensamma djur - nästan alltid tjurar. Två hjordar kan gå upp i varandra, för att nästa dag utgöra tre hjordar. Hjordarna utgör alltså bara tillfälliga samhällsbildningar. Storlek och vikt på djuren varierar starkt, beroende på kön, ålder, årstid och tillgång på föda. En vuxen hanne kan mäta 1,50 m i boghöjd och väga 350 kg.

Försvarsställning

Nästa dag lämnar vi vår lägerplats, belägen vid en vacker fjällsjö där smålommen ropat under morgonen och där fjällrävens skall ekat i fjällbranter-na under natten. Med kikarens hjälp har vi kunnat se en mindre myskoxhjord på andra sidan den sjö som vi nu ska runda. När vi kommer runt på andra sidan överraskar vi hela gänget just som de håller på att släcka sin törst i sjön. Tätt intill varandra rusar de, skuldra vid skuldra, i stor fart upp på en av höjderna ovanför sjön. Samordningen och synkroniseringen är imponerande!

De formerar sig i halvcirkel, vuxna djur och kalvar om vartannat. Tjugotalet myskoxögon tittar stint på oss. Enligt de "myskoxinstruktioner", som finns tryckta på baksidan av de vandringskartor vi har inhandlat, är detta en situation man ska se upp med. Ytterligare närmanden kan innebära att någon eller några av "oxarna" i halvcirkeln "blåser till anfall", och med sänkt huvud rusar fram i en kort snabb chock.

Spända går vi vidare och försöker undvika att gå rakt mot den av myskoxar befästa kullen, även om det är precis ditåt vi ska. Det blir en stor kringgående rörelse. När vi avlägsnat oss ett stycke återgår samtliga till det som verkar vara myskoxarnas -favoritsysselsättning - att äta. Forskarna har funnit att en hjord myskoxar äter i två och en halv timme och vilar lika länge, sommar såväl som vinter.

Vi andas ut. En halvtimme senare när vi vandrar fram på en långsmal ås påkallar Inger min uppmärksamhet där jag går i mina tankar - hon var alltid den som först fick se myskoxarna. Myskoxe föröver! Jajamensan, bara trettio meter bort står en stor kraftig tjur och "blänger". Vi tittar på varandra några andlösa sekunder. Hela han utstrålar "jag viker inte en millimeter", så vi ändrar snabbt vår färdplan och lämnar fri väg. Sävligt och självsäkert lufsar han vidare.

Anfaller flygplan

Myskoxarnas ofta lugna uppträdande ska inte förväxlas med vänlighet. Forskare i Amerika har rapporterat om en myskoxe som tog höga hopp för att försöka stånga ett lågt flygande plan. Det finns forskare som sett en myskoxe jaga bort en grizzlybjörn när denne råkat komma för långt in i "oxens" privata videsnår.

När vi på kvällen kommer ner till den drygt tjugo meter höga strandbrinken vid Umiiviitfjorden slår vi upp vårt tält. Här har vi härlig utsikt över fjorden och omgivande fjäll. Det är en vacker kväll. Av alla vältrampade stigar vi sett den senaste timmen kan vi förstå att det är gott om myskoxar här. Stigarna ringlar fram som gator genom videt och är dessutom snitslade med brun, mjuk myskoxull.

Vår tältplats låg alltså vid något som kan liknas vid myskoxarnas europaväg. Detta berodde på att det just här bara fanns en smal remsa av land mellan fjord och branta fjäll. När vi druckit vårt kvällskaffe i tältet går vi ut för att diska och borsta tänderna. Inger kryper ut först. När hon väl kommit ut hörde jag henne säga: "Mats, det ligger en stor myskoxe här!"

Försvinn!

Jag hör på hennes röst att det är något alldeles extra på gång och tar mig snabbt ut. Minsann ligger det inte stor tjur bara trettio meter bort. Lugnt idisslande tittar han på oss. Vi tittar tillbaka. Så reser han på sig. Vilken bjässe! Så börjar han skrapa med ena frambenet i marken samtidigt som han stångar med hornen i videbuskarna. Han verkar inte direkt glad över att se oss. I "myskoxinstruktionen" står det att detta beteende är själva "uppvärmningen" för en eventuell attack och att det betyder ungefär: Försvinn!!

Nu är goda råd dyra! Jag föreslår att vi skulle återvända in i tältet. Han kanske blir på lite bättre humör om han slipper se oss.

Vi ligger knäpptysta i tältet och iakttar hans förehavanden genom tältets ventilationslucka. Han verkar märkbart irriterad. Efter en stund ger han sig av och vi börjar andas ut.

För tidigt skulle det visa sig.

Myskoxar är duktiga på att klättra och han började gå rakt upp mot klipporna. Flera gånger ser vi bevis på deras smått otroliga bergsklättringsförmåga. Trots sin storlek är de överraskande viga och säkra på foten. Ibland kunde vi iakttaga dem på små klipphyllor högt uppe på branta bergväggar.

Brölar

Men vår vän utanför tältet tar ett felsteg och halkar till. Detta gjorde honom ursinnig. Han kastar med huvudet och brölar. Utandningsluften står som ångstrålar i näsborrarna. Så kommer han ner mot vår tältplats igen och hans kroppsspråk uttrycker ungefär: nä nu dj-ar! Han försvinner in i det manshöga videt, men plötsligt dyker hans väldiga skalle upp i buskarna, alldeles invid tältet.

Nu håller våra nerver inte längre. Vi tittar på varandra. Samförståndet är totalt - vi sticker! Vem vill vara hemma om det kommer en myskoxe på besök?

I "myskoxinstruktionen" står det att man inte ska springa i närheten av en myskoxe. Det kan utlösa en oemotståndlig lust hos denne att följa efter. Vi får snabbt på oss våra så kallade äventyrssandaler. Jag får sandalerna på fel fot, så jag kommer efter i starten. Vi går snabbt över kanten på den höga strandbrinken och tar oss bortåt i den lösa sanden. På detta sätt kommer vi fort utom synhåll för oxen. Eftersom jag är felskodd har jag problem att hänga med Inger när hon spänstar bortöver.

Matbord vid tältet

Vi sneddar upp mot kanten och i skydd av videt når vi en liten upphöjning där vi i smyg kunde se vår tältplats och vidundret. Han går länge runt på vår tältplats. Efter en halvtimme tycks det som om hans matklocka ringer. Han börjar äta och matbordet är runt vårt tält. Till sist makar han sig dock iväg och vi vågar återvända till tältet för några timmars sömn innan vi drar vidare.

Detta var vårt mest laddade möte med alla de hundratals myskoxar vi såg. Vi kände oss allt mer trygga i deras närhet, allteftersom vi lärde känna deras beteende, och aldrig kände vi oss hotade efter händelsen vid tältet. Först feltolkade vi de frustande och fnysande ljud som de vuxna djuren ger ifrån sig. När vi en morgon vaknade till det ljudet, där vi tältade vid deras favoritbadplats, trodde vi det rörde sig om en samlad attack mot vårt bräckliga hem. Men det visade sig att dessa farhågor kom på skam, utan vi kom fram till att det var ett ljud som bland annat höll kontakt med hjordens kalvar. Dessa svarade med ett bräkande läte, inte helt olikt ett fårs. Det såg riktigt trevligt ut där de, småpratande på sitt sätt, på rad tågade ner mot vattnet intill vår tältplats.

Vi kunde ligga med kikaren i timmar och titta på hjordarna där de betade på de härligt gröna fjällängarna. De utgjorde ett trevligt inslag i landskapsbilden. På flera sätt är de särdeles anpassade till den miljö de lever i. Klimatet på Grönland är arktiskt och myskoxarna klarar den intensivaste kyla. Deras päls och ull är ett kapitel för sig. En enda myskoxe kan ha fem kilo ull och det lär räcka till att spinna ett fyrtiotrådigt rep till en längd av 240 kilometer. Under längre perioder kan den uthärda mer än 40 graders kyla - en temperatur som driver både isbjörn och polarräv i skydd. Ullen är i förhållande till sin vikt åtta gånger varmare än fårull.

Specialögon

Ögonen är också specialkonstruerade. Mörkerseendet, som är viktigt när polarnatt råder, är förstärkt genom dubbla näthinnor. Pupillen utgörs av en horisontell springa, som helt kan dras samman för att förhindra snöblindhet. Förr imiterade eskimåernas solglasögon denna design. Pupillen skyddas också av fläckar på hornhinnan, corpa nigra, och därigenom skadas inte näthinnan av det bländande ljuset från luft, is och snö - en sorts inbyggda glaciärglasögon.

När vi vandrade fram genom dalgångarna försökte vi ta så stor hänsyn som möjligt och respektera djuren. Såg vi några djur i vår färdväg så gick vi alltid en stor kringgående rörelse för att inte störa. "En bra myskoxe är en ostörd myskoxe", var vår filosofi.

När vi slutade vår vandring kände vi en viss saknad. Vi reste vidare norrut för att undersöka hur landskapet och naturen är där. Visst mötte oss storslagna panoraman, vackra isberg, kalvande glaciärer och flammande midnattssol, men efter upplevelserna i Ammalortup Nunaa kändes det ändå som om det var något som fattades. Eller som Inger uttryckte det: "Vi saknar ändå allt våra lurviga urtidskossor."

Tillbaka
till 4-98