När trycket sjunker

Av Artur Forsberg

Majestätiskt reser sig toppen. Den är bländande vit. Vandringen fram till dess fot bär över myrar, morän och jokkar. Uppför. Andas djupare, tinningarna bankar. Rasterna tätare, blir längre. Sjöarna där nere i dalgången allt mindre och utsikten som väntar där uppe lockar alltmer. Äntligen uppe! Rikt belönad. Fullständigt slut.

Jorden omges av atmosfären, som sträcker sig ungefär åttio kilometer ut i rymden. Därutanför är det i princip lufttomt. Det omgivande lufthavet utövar ett tryck mot jorden. Vid havsnivå är lufttrycket normalt 740-770 mm Hg (millimeter kvicksilver). Ju högre upp man kommer desto lägre blir lufttrycket. Därmed minskar också syreinnehållet i varje liter luft, man talar om hypoxi. Var 12:e meter innebär en minskning av lufttrycket med 1 mm Hg. På tvåtusen meters höjd över havet har lufttrycket sjunkit till 596 mm Hg. Detta innebär att för varje liter luft som inandas har syremängden minskat till 80 procent. (596/760 = 0,8). För att klara samma arbete måste man då andas snabbare och djupare, man flåsar helt enkelt.

På Mount Everests topp (8.848 m) varierar lufttrycket mellan 230-250 mm Hg, det vill säga ungefär en tredjedel av havsytans tryck. Detta är precis på gränsen för att syre skall kunna tas upp av lungorna och musklerna och därmed omöjligt för de flesta att vistas i - än mindre klättra i. Det finns individuella variationer, men att utan några månaders långvarig anpassning utsätta sig för dessa extremt låga syre-tryck innebär för de flesta en dödlig utgång.

Liv förutsätter syre

Muskelarbete kräver energi i form av fett och kolhydrater. Dessa ämnen omvandlas i muskeln till energi med hjälp av syre (så kallad aerob process). Ju mer syre muskeln kan erbjudas, desto högre energiomsättning och mer arbete kan utföras.

Under mycket korta moment kan muskeln arbeta utan syretillförsel (så kallad anaerob process). Vi kan ju exempelvis simma under vattnet en kort-are bit, men samtidigt bildas mjölksyra som gör muskeln sur och försvårar fortsatt arbete. På samma sätt innebär klättring på mycket höga höjder till stor del arbete med starkt begränsad syretillförsel och därmed hög produktion av mjölksyra. De många pauserna, som man då tvingas till, används till "att städa upp" i muskeln.

Syret transporteras i blodet från lungorna till hjärtat och vidare ut i blodkärlen till kroppens olika organ. Muskeln är det organ som kan variera sin energiomsättning mest, medan andra organ - till exempel nervsystem och hjärna - kräver jämn och ständig tillförsel. Minskad syretillförsel till hjärnan kan bli förödande vad gäller förmågan till svårare beslut som vid orientering, vägval, avläsa apparatur, avgöra om man skall vända etc. Här kan man finna förklaringen till många tragiska olyckor på höjder över fyra- till femtusen meter. Upp till dessa höjder kan kroppen prioritera hjärnans syreförsörjning, men längre upp då trycket fortsätter att minska blir det problem. Tillbud på lägre höjder är oftast att hänföra till sänkt blodsockerhalt.

Aktivare enzymer

Fysisk träning innebär att organismen anpassas till att klara denna syretransport allt bättre. Man får större mängd blod, större hjärtvolym och därmed ökad slagvolym, fler kapillärer och mitokondrier i muskeln, vilket förbättrar genomblödning och energi-omsättning. Samtidigt växer muskelmassan och kraftutveckling och arbetsförmåga ökar. De enzymer som underlättar både syreavgivning och ämnesomsättning blir också mer aktiva. Man kan sammanfatta detta med att träning och fysisk aktivitet anses idag vara den viktigaste faktorn för hälsa och välmående, både när vi gör fjällturer och i våra vardagsliv.

En viktig roll i syretransporten har blodet. Det består av röda blodkroppar till ungefär 45 procent och av blodplasma till 55 procent. En stor person kan ha 5-6 liter blod, medan en mindre kan ha 2-3 liter.

Plasmadelen är en mycket viktig transportör för andra livsviktiga substanser, till exempel hormoner, signalsubstanser, proteiner, socker och fetter. Syretransporten sköts däremot av de röda blodkropparna, vilka innehåller det röda färgämnet hemoglobin som kan binda syrgasmolekyler och därmed transportera dessa ut i kroppen.

Kvinnor missgynnade

Vid ansträngande fjällsport och för dem som tävlar i konditionsgrenar är därför strävan att uppnå höga värden synnerligen väsentlig. Kvinnor är klart missgynnade. Ett räkneexempel: Hemoglobininnehållet (Hb) mäts i gram per liter blod. Hos kvinnor anges normalvärdet till ca 125-135 g/l och hos män till140-150. Varje gram hemoglobin binder 1,34 milliliter syre. En liter blod kan därmed binda 150 x 1,34 = 200 milliliter syre. Ju högre Hb-värde, desto mer syrgas kan transporteras för samma mängd utpumpat blod. Sjunker blodvärdena till under 100 g/l (anemi), är första åtgärd att äta järnmedicin, men orsakerna till låga värden kan vara många och bör alltid utredas av läkare.

Acklimatisering

Med hög höjd brukar man mena den nivå där människan börjar känna av att det blir fysiskt arbetssammare. Detta inträffar för de flesta vid 800-900 meter över havet. Den första reaktionen är att andningen ökar på grund av det sänkta lufttrycket (se figur 1). Även pulsen (hjärtfrekvensen) ökar, som figur 2 visar, jämfört med om man skulle utfört samma arbete på låg höjd.

Kroppens förmåga till anpassning (acklimatisering) är dock imponerande. Redan inom någon timme har det kroppsegna hormonet erytropoietin (Epo) ökat sin aktivitet. Det stimulerar till nybildning av röda blodkroppar, men det tar tid - fyra till fem dagar - innan en ökad halt av dem kan konstateras i blodet.

En annan effekt är att vilopulsen stiger. Den kan öka med upp till 10-15 slag per minut de första dygnen. En viss återgång kan ses hos somliga individer efter några dygn, medan andra har förhöjd vilopuls under hela höghöjdsvistelsen. Detta innebär att vila och återhämtning är "sämre" än vanligt.

En tredje reaktion är att maxpulsen sjunker. På tvåtusen meters höjd rör det sig om 10-12 slag per minut och ännu mer högre upp. En höjd vilopuls och sänkt maxpuls medför ett reducerat arbetsintervall för hjärtat. Blodets sänkta syreinnehåll i kombination med sänkt maxpuls leder till en klart sänkt maximal syreupptagning. Sänkningen är mycket individuell och trots att alla individer påverkas negativt, talar man därför om plus- och minusvarianter: En del "förlorar" 7-8 procent på 1.700 m höjd, medan andra "förlorar" uppemot 15 procent (se figur 3).

Alla förlorar men olika

Man skall ha klart för sig att den maximala syreupptagningen sjunker även hos dem som klarar sig bättre, om än inte lika mycket. Man kan säga att på hög höjd finns bara förlorare. Hos vissa kan man se en tendens till anpassning, det vill säga att deras maximala syreupptagning ökar något medan man vistas på hög höjd, medan andra fortsätter att sjunka (se även här figur 3). Den sänka syreupptagningen innebär också att om samma arbete skall utföras som på havsnivå, måste energiomsättningen delvis ske på anaerobt sätt med mjölksyrabildning som följd (se figur 4).

Vi kan alltså konstatera att samma arbete innebär ökad andning, höjd puls och ökad mjölksyrabildning, om det skall utföras på hög höjd. Detta leder till att kroppen ställer om sig mot att förbränna mer kolhydrater i stället för fett. För höghöjdsvandringar och bergsbestigningar innebär detta att betydligt mer kolhydrater måste bäras med. Exempelvis kan mjölksyra bara bildas från kolhydrater. Kolhydrater är också betydligt tyngre per energienhet än fett: man får 4 kilocalorier per gram kolhydrater mot 9 kilocalorier per gram fett. Långvariga och höga vistelser leder därmed till att packningen blir betydligt tyngre.

Minskad energitillförsel innebär att man förlorar kroppsvikt. För många givetvis positivt! Men en längre tids energiunderskott och viktnedgång resulterar ofta i att kroppen börjar ställa om sin ämnesomsättning och att protein - det vill säga den egna muskelmassan - börjar användas som energikälla. Det leder med tiden till att styrkan försämras och arbetsförmågan avtar. Tillgång på rätt föda är alltså synnerligen viktigt. (Se även Artur Forsbergs artikel "Energi på fjället" i fjället nr 4/97).

Vätskeförluster

Man måste också tänka på att den ökade ventilationen leder till ökade vätskeförluster. En liter extra går åt per dag för varje kilometer i höjd. Kolhydratförbränning innebär också att det frigörs mer vätska än då kroppen utnyttjar fett. Varje gram kolhydrat binder tre gram vätska, som frigörs och andas bort när kolhydraterna förbrukas. Dessutom leder ansträngningen som sådan till stora svettförluster, särskilt om solen gassar på dagen.

På hög finns det som regel gott om vatten eller goda möjligheter att smälta snö, men bränsle till snösmältning blir en extra börda att bära. Fysiologiskt finns också ett annat problem: många tappar både törst och aptit på hög höjd. Rådet är alltså att dricka mer än man känner törst för.

Småväxta varianter

De människor och djur som under hundratals generationer bott på höga höjder har anpassat sig (adapterat sig) till denna miljö. Evolutionen har givetvis skapat arter och biologiska varianter som bättre än andra klarar ett lägre syretryck. Genomgående är dessa människor, djur och växter mindre än sina motsvarigheter på låglandet, detta för att minska transportavstånden i kroppen och som en anpassning till minskad tillgång på föda.

De folk som bor i Himalaya och Anderna är genomgående kortvuxna, men även lokalt ute i muskulaturen ses skillnader. Fler kapillärer och mitokondrier hjälper till att öka genomblödning, syreupptagning och borttransport av mjölksyra. Detta är vanliga effekter som ses vid konditionsträning även på låg nivå, men det behövs ett par veckors höghöjdsvistelse för att de skall märkas.

De människor som föds på hög höjd har även positivt avvikande blodvärden. Vanliga Hb-värden på sherpas brukar vara 170-190 g/l. De kenyanska långdistanslöparna från högplatåerna, som ligger på över tvåtusen meter, har också fördelar av högre blodvärden som i kombination med hård och långvarig träning från ungdomsåren bidragit till framgångarna.

Du som njutit av utsikten från Kebnekaises 2117 meter kan begrunda att det finns människor som bor hela sitt liv på över femtusen meters höjd. Flyger man till Ecuadors huvudstad, Quito, landar man på 2700 meters höjd. I Sydamerika hittar vi även världens högst belägna huvudstad, La Paz i Bolivia, som ligger på 3900 meter. Med andra ord har vi i Sverige inga större problem då vi fjällvandrar, men problemet skall inte negligeras. Att utsätta kroppen för en förändring från havsnivå till uppåt 1500-2000 meter innebär klar stress på organismen.

Höghöjdsproblem drabbar olika

Den som är ovan vid hög höjd påverk-as ibland av lättare problem vid lågt syretryck. Hit hör sömnbesvär, andnöd, illamående, huvudvärk och aptitförlust. Oftast går det över om man tar det lugnt några dagar. Blir besvären svårare får man söka sig nedåt. Men även här bör nämnas att individer drabbas olika. Till synes vältränade unga människor kan få det betydligt besvärligare än äldre otränade.

Den tunnare luften innebär också att solens ultravioletta strålar blir starkare - använd därför alltid solglasögon. För personer med kontaktlinser bör på-pekas att även uttorkning av ögats slemhinnor kan förekomma. Snöblindhet svider svårt i ögonen och tvingar till flera dagars vistelse i absolut mörker. Pulkatransport till närmaste stuga måste ibland ske.

Den stress som organismen utsätts för på hög höjd påverkar immunförsvaret negativt. Detta i kombination med ökad andning och risk för uttorkade slemhinnor (rethosta) innebär ökad risk för infektioner. Förkylning och övre luftvägsinfektioner är inte ovanligt. Noggrannhet med hygien och åtgärder för att begränsa smittospridning är väsentligt inom gruppen. Var och en skall ha sin egen dricksmugg. Infekterade och hostande kamrater skall om möjligt ha eget tält.

De svenska fjällen utgör en oerhört rik möjlighet till konditionsförbättring, avkoppling och upplevelser såväl sommar som vinter. Veckovandringar på höjder mellan tusen och tvåtusen meter påverkar blod och cirkulation måttligt. Vistelser utomlands högre upp och längre tid ger större effekter.

Den fysiska träningseffekten som själva vandringen eller klättringen innebär är klart positiv. Efter återkomst till lågland igen återgår de positiva effekterna också till "normalnivå" inom två till tre veckor. På hög höjd kan dock problem inträffa, till exempel solblindhet, sömnbesvär och dålig matlust, som kan omintetgöra den positiva fysiska träningen. Men även om så skulle ske, måste man givetvis även väga in själva upplevelserna, glädjen över vandringen eller klättringen och samvaron med andra. Så nog överväger det positiva. Slutsatsen av denna artikel får därför bli: Packa ryggan och låt trycket sjunka!



Artur Forsberg är 57 år och föreståndare för Centrum för idrottsforskning i Stockholm. Han är idrottsfysiolog med intresseområden kondition och träning, bland annat anpassning till hög höjd. Artur är också chefredaktör för tidskriften Svensk idrottsforskning.



Tillbaka
till 4-00

Hem
Senaste
Smultron
Kontakt
Sidansvarig
Alexander Crawford 		Svenska Fjällklubben Sidan uppdaterad
2003-11-27