Muskelkraft eller motor?

Av Per Erik Persson

I förra numret av fjället berättade Bo Sunnefeldt om en resa till nordpolen, en resa som bl.a. genomfördes med hjälp av helikopter. Per-Erik Persson har reagerat på reportaget. Kan fjällklubbare ha en moral för de svenska fjällen och en för utrikes bruk, undrar han i det här inlägget till Skottgluggen.

Har vi i Fjällklubben ett restriktivt synsätt på att använda motorfordon och flyg för turer i våra fjäll och en mera motorvänlig syn när vi är utomlands?

Våra fjäll är lätta att nå i jämförelse med många andra vildmarker. Det går nog inte att hitta några fjäll som ligger mer än tio mil från väg, i varje fall om man inte har ett rent nationellt synsätt. Nasafjäll ligger en dryg mil, och Sulitelma ett par mil från vägar på den norska sidan. Treriksröset når man efter några kilometers vandring om man åker båt över sjön vid Kilpisjärvi längst upp i norr i Finland.

Äventyrsturismen har exploaterat de mest avlägsna målen på jorden. Hur benägna är vi att utnyttja flyg eller terrängfordon när vi deltar i sådana aktiviteter? Hos oss är det förbjudet att använda motorfordon på barmark i terräng, utom för nyttoändamål, och dit räknas inte turismen. Men på safari i Afrika åker vi glatt jeep i nationalparkerna för att se på vilt. Fordon som går på sand i öknar och på dyner är ett annat exempel.

Sträng syn på väg urvattnas?

Håller vår stränga svenska syn på fordon i terräng på barmark på att vattnas ur? Det kan man fråga sig när man ser framsidan på Svenska Turistföreningens årsbok 2004, som handlar om vandrarhem. Ett par glada ungdomar kör ett sandfordon. På vägen är de inte, eftersom säkerhetsbälten saknas. Om bilden är tagen i Sverige strider den mot förbudet mot körning i terräng med motorfordon, och egentligen också mot STF:s miljöpolicy. Kanske är det bara vårt annorlunda synsätt när vi är utomlands som fått genomslag. Två glada regelbrytare på väg till nästa vandrarhem.

Ett annat exempel är nordpolen. I förra numret av fjället kunde vi läsa om Bo Sunnefeldts äventyr på sin färd dit. Nordpolen är en inte-plats, en slags virtuell verklighet på en öppen havsis. Polen får sin magi av vetskapen om att det är nordpunkten på den tänkta axel som jorden snurrar omkring. Denna fasta punkt finns först på bottnen av ett 4 200 meter djupt hav som isen driver över med någon kilometer i timmen. Det finns inga landmärken eller fasta isformationer som visar var nordpolen ligger. Den är en GPS-punkt på den drivande isen.

Basläger flygs in

Ryska operatörer bygger årligen på vårvintern upp ett basläger på lämpligt avstånd från polen där isen är mer än två meter tjock. Hit flyger man in snöröjningsmaskiner med storhelikopter, plogar upp en två kilometer lång landningsbana så att passagerarplan kan landa och sätter upp en uppvärmd tältby. Så har man en infrastruktur för en exklusiv äventyrsturism som kräver gigantiska mänger fossila bränslen. I samband ett uppdrag som naturskyddsexpert i Ryssland flög jag med en grupp experter med utrustning ut i ett avlägset område. Helikoptern som lastar 14 ton sög i sig tio tusen liter flygbränsle på 60 mil. Under sovjettiden skedde mycket av transporterna i norra Ryssland med sådana maskiner, som senare stod avställda i hundratal på de lokala flygplatserna.

Man kan göra en dagstur till polen med flyg från Svalbard till baslägret, och med helikopter till polen. Andra alternativ är att hoppa fallskärm ner på polen, eller flyga med luftballong över polen. Man tar då ut ballongerna med helikopter på en plats med lämplig vindriktning mot polen, och helikoptern följer ballongen tills den landar, tar upp den och passagerarna till polen. På eftersommaren kan man också fara med rysk isbrytare.

Helikopterrekognoserad väg

Man kan också välja att bli avsatt vid 89 breddgraden, åka skidor och tälta fem till tio dagar för att nå polen. Då kan man känna sig som någon av de polarfararna. Men vägen är helikopterrekognoserad för att vara lätt att åka och utan havsråkar. På polen blir man vid alla typer av färdsätt mött med champagne och rysk kaviar. Om jag känner ryska förhållanden rätt kastas en hel del skräp vid sådana partyn. Men nordpolen städar sig själv. Isen driver ju med någon kilometer i timmen så varje grupp får ren is, som ger den rätta känslan av att vara på den orörda och avlägsna nordpolen.

Nordpolsmaraton anordnas i april längs en bana som löper i en slinga just inom synhåll från baslägret. Om det är lössnö på isen finns det korta snöskor att springa med. Det kostar att fara till nordpolen, och tillräckligt många vill betala. Prislappen för de flesta turer är omkring 120 000 kr, att flyga luftballong över polen, 300 000 kr och 75 000 kr för varje extra passagerare och en natt i uppvärmt åttamanstält i baslägret 8 000 kr.

Ger muskelkraft mer värdighet?

Men än lever uppfattningen kvar att det är hjältemod att åka skidor hela vägen till polen från den sibiriska ishavskustens utposter. Är det kylan, den isande vinden, havsråkarna, isbjörnar och andra faror under färden som ger denna image? Ger användandet av muskelkraft för att nå polen mer värdighet, större upplevelse, är det etiskt mer rätt. Inte vet jag. Det är en fråga för nordpolsfararen och den krets av människor som han finns inom och har som sin referensram.

Per-Erik Persson är styrelseledamot i Bergslagssektionen och bosatt i utanför Gamla Viker utanför Gyttorp. Per-Erik presenterades utförligt i fjället nr 2 2004.

Tillbaka
till 3-05