Efter tjugo minuters vandring upptäckte jag att jag hade en stor spricka i en stöveln där vatten så smått sipprade in. Compeed, det suveräna skavsårsplåstret, tätade riktigt bra.

På andra dagen strejkade min klocka.

Den fjärde dagen blev kameran blöt och batteriet laddades ur.

Efter en vecka lossnade ena bärremmen på min ryggsäck. Tack vare ryggsäckens alla till synes onödiga remmar gick detta faktiskt lätt att fixa till.

Sista vandringsdagen upptäckte jag att väven i mina nya regnbyxor hade spruckit på flera ställen längs sömmarna.

På fjällstationen i Abisko höll vi på att bli utan mat eftersom civilisationens symbol, bankomatkortet, inte ville fungera.

Förra sommarens fjällvandring kommer vi således att minnas som den turen då allt gick sönder. I alla fall kändes det så då. Tristast var det att sakna kamera.

Kebnekaisefjällen har efter ett antal fjällturer blivit vårt absoluta favoritfjällområde. Själv började jag min vandrarkarriär som fjortonåring i jämtlandsfiällen tillsammans med en yngre bror och min pappa. Minnena från den första turen är fragmentariska och oftast tragikomiska, till exempel att vi inte hade ordentliga regnkläder utan cykelcaper, och att min bror och jag först vägrade att kliva över ett renstängsel eftersom vi inbillade oss att vi när som helst skulle kunna bli nertrampade en enorm framrusande renhjord.

Vandringstruppen bestod först av mina föräldrar och bröder. För tio år sedan utökades den med fjällgröngölingen Magnus, vars första fjällvandring nog var den blötaste vecka någon av oss upplevt. Sista natten, då vi tältade någonstans mellan Kebnekaise och Nikkaluokta, var tälten lika blöta på insidan som på utsidan och vi var nog flera som tyst svor på att nästa år blir det Kanarieöarna istället. Det ingen trodde var möjligt hände faktiskt ändå - trots regn i tio dagar hade fjällbacillen gett Magnus ett bett och inte heller han kunde längre tänka sig en sommar utan ryggsäck och gummistövlar.

Färden sommaren 1996 hade börjat i Katterjåkk, som vi tycker erbjuder en fin genväg direkt in i underbart karg fjällmiljö. Här är man oftast ensam enda sällskapet brukar vara någon ensam mås vid Katterjaure intill vår klubbstuga. Sjön har fina sandstränder, men något riktigt bad har det aldrig blivit eftersom vädret alltid varit rätt ruggigt när vi tältat där. På andra sidan sjön reser sig höga norska fjäll i fjärran. Pampigt!

Naturen längre fram längs leden mot Unna Allakas ger ett nästan sterilt intryck med klipphällar och lagunliknande vattenbassänger med små isflak. Gissa om det var vackert den gången vi hade strålande solsken här! Nu var det, som det oftast verkar vara, lite småmulet och det kändes kyligt eftersom snö låg kvar. Vadet mellan Valfojaure-sjöarna gick bra, men det var kallt, kallt! Vadet är djupt, med risk för bakväta för mig som är kort, men inte strömt. Kontrasterna slår en när man efter ett par dagar kommer till Kungsledsmetropolen Alesjaure. Pumpen som gör att man slipper trava upp för backen till stugan med vattenhinkar är väl bra, men vad är vitsen med att erbjuda "korvbricka med mos", när man i den välutrustade proviantförsäljningen både kan köpa korv och mos och laga till själv? För oss känns detta konstigt och fel.

I år tänkte vi använda Västra Påssusglaciären som färdväg mellan Alesjaure och Naflo, något vi inte provat förut. Från Alesjaure följer man först Kungsleden några kilometer sydväst och passerar Unna Vistasvagges mynning för att sedan vika av in i nästa dalmynning, längs Påssusjåkka. Man följer sedan jåkken tills man är nedanför glaciären. Där vadar man jåkken (lätt) och börjar vandringen upp mot glaciären, först på sten, sedan på snöfält som övergår i glaciären.

För några år sedan deltog vi i STFs glaciärkurs i Tarfala för att lära oss lite mer om möjligheterna och riskerna med att gå på glaciärer. Då fick vi lära oss att det enda säkra sättet att färdas på en glaciär är att ha isyxor och vara minst tre, inknutna i rep. Enligt litteraturen (Abrahamsson och Grundsten) är den här färdvägen sprickfri och vi kände oss därmed relativt trygga. Det skulle aldrig falla oss in att passera över en okänd glaciär - att jälvmant hoppa ner i en tio meter djup glaciärspricka under kontrollerade former på kursen var tillräckligt omskakande.

Färdvägen över glaciären var bekymmersfri fram till dess att vi skulle runda den lilla sjön i höjd med högsta punkten på 1480 meters höjd. Här lutade det rätt kraftigt snett nedåt sjön, som ligger hundrafemtio meter längre ned, och glaciärisen var framsmält. Stegjärn istället för hala gummistövlar hade känts väldigt bra! Sjön är mandelformad och var täckt med is av olika tjocklek, vilket gjorde att den skiftade i olika nyanser av turkos, grönt och vitt - mycket tjusigt men inte så frestande att halka ned i. Tjocka moln hade nu dragit ihop sig och den fina utsikt vi hade sett fram emot blev det inget av.

Passagen runt sjön var jobbig eftersom vi (det vill säga Magnus) fick sparka ut spår i isen och genom att underlaget och lutningen gjorde spänningsfaktorn lite väl hög. Vi riktigt längtade till den stenlunga som bredde ut sig längre framåt i färdriktningen. Vilken besvikelse när vi kom dit! Våra efterlängtade stenar var någon form av ändmorän, som gav efter när man klev på den. Stövlarna sjönk ned i lera och stenarna gled iväg neråt. Vi fick sammanbitet tråckla oss nedåt på isen.

När vi kommit runt och förbi sjön fanns det återigen gott om snö och det blev några rejäla rutschbaneåk på regnbyxorna ned mot sjön 1235. Nedfarten mot Nallostugan blev stenig, brant och mycket arbetsam. Vi gick troligen för långt österut och kom ned bland otaliga små klippstup på Nallos västsida. När vi äntligen, trötta och hungriga, slog upp tältet på en gräskulle några hundra meter från Nallostugan var det med blandade känslor över dagens upplevelser. Det är alltid spännande att prova en ny färdväg, särskilt om den innehåller passövergångar och närkontakt med högfjällen, men det hade varit slitigt och ibland lite väl läskigt. Nog för idag - blåbärssoppa och sedan sovsäckarna!

Etappmålet för första halvan av fjällturen var Kebnekaise fiällstation, där vi skulle tvätta kläder, proviantera och sedan gå norrut igen, för att avsluta i Abisko. Vi tog oss till Keb via jojoleden och Tarfala. Den första biten, från Nallo till Unna Räita, hade vi inte gått förut och det blev en härlig vandring i solsken och shorts. Lunch i Unna Räita och så vidare upp mot passet mellan Pyramiden och Knivkammen. På nedsidan låg stora snöfält som gjorde nedstigningen snabb och smärtfri. Detta var en glad överraskning, eftersom vi förra gången vi gick ned här hade slagit oss blåa och gula då vi halkade omkring och slog kullerbyttor på såphala lavbeklädda stenar i hällande regn.

Vi övernattade nere i Kaskasavagge, och fortsatte följande dag över nästa pass och ned i Kuopervagge. Även här låg mycket snö kvar och det fantastiskt vackra Kaskasapakte var alldeles vitpudrat. Passet mellan Drakryggen och Kaskasapakte är ett verkligt ovädersställe - vi har faktiskt haft riktigt busväder här tre gånger av tre möjliga. Nu vankades snö, hagel och hårda vindar. Efter passet ska Svarta sjön, Kaskasajaure, dyka upp, men det var svårt att se den överhuvudtaget den här dagen. Sikten var väldigt dålig och dessutom var sjön täckt med snö och is. Här möttes vi av några tappra vandrare från Tarfalastugan som gått på dagsutflykt till sjön och som nu satt och huttrade vid Trangiaköket.

Själva var vi vid det här laget rätt blöta och att stanna och laga mat kändes inte speciellt lockande. Tarfalajaure mötte med vita gäss och nere på östsidan, i trygg närhet av stugan, hade som vanligt vid dåligt väder redan ett antal tält slagits upp. Vår tänkta mat och torkningsrast i stugan blev så småningom till en natt inomhus. Vi hade ingen brådska mot Keb och vädret var fortfarande blött och kallt, så varför inte lyxa till det lite? Att sitta i det varma köket och läsa och bläddra i gästböckerna kändes perfekt den här kvällen!

Nästa morgon var vi iväg tidigt för att slippa rusningstiden vid Keb. Upp med tältet på en knotig tältplats och så duschning (härligt!) och klädtvätt. Vi var nu bara halvvägs på turen, men mentalt var det lite svårt att "ladda om" inför fortsättningen. Keb har blivit något av en slutstation för oss. Returvägen mot Abisko skulle dock passera över två riktigt intressanta områden. Från Keb skulle vi gå över högslätten Tjeuralako ned i Kaskasavagge och sedan skulle vi gå över Mårma "baklänges" (med början i Vistas).

Tjeuralako var en verkligt annorlunda upplevelse jämfört med de trånga högfjällsdalar vi brukar söka oss till. Stora gräsbevuxna vidder, inte helt lättorienterat och framför allt ödsligt! Att hitta vatten visade sig vara svårt vi fick till slut rasta vid en ynklig liten vattenfåra som kom från en smältande snöfläck. Efter denna ensamma dag kändes det rätt märkligt att följande dag på väg från rastskyddet i Kaskasavagge ned i Vistas möta ett tjugotal personer. Kanske hade det varit dåligt väder dagarna innan och nu var alla på språng igen.

Nere i Vistas finns det sedan några år en ny bro över Vistasjåkka, cirka en kilometer öster om Unna Räitajåkkas utflöde i den. Bron gör att man slipper vada Unna Räitajåkka, vilket ibland kan vara besvärligt. Av några mötande vandrare hade vi fått höra att jåkken i år ändrat sitt flöde så att antalet armar i svämkäglan var färre än vanligt och således gjort vadningen riskabel. En av dem hade fallit i det strömma vattnet och tappat sin ena stövel, som han hade haft fastbunden bakpå ryggsäcken. Vandringen fick för hans del fortsätta i gymnastikskor.

Den nya bron gjorde att vi fick en väldigt dum idé. Eftersom vi skulle upp mot Mårma fick vi för oss att strunta i att ta "omvägen" runt Vistasstugan och istället "gena" över den branta sluttningen upp mot sjön Vasaloamijaure. Efter flera timmars slit och svärande över vår dumhet nådde vi till sist sjön. Vi hade fått klättra runt små klippstup och över dem, forcera djungellika snår och dessutom blivit ovänner om vems idé detta var från början.

Mårma är ett spännande område bara namnet låter vilt och farligt, tycker jag. När jag var yngre och gick i Vistas med mina föräldrar brukade min pappa alltid peka, som jag tyckte, rakt upp mot himlen och säga: "Där uppe ligger Mårma..." När Magnus och jag gick längs Vierrujåkka mot Mårmastugan för fyra år sedan såg vi en järv skutta på snön på andra sidan jåkken - ett gott tecken på att området är någorlunda orört.

Det rörde sig ovanligt många vandrare i området de här dagarna. Vi nådde Mårmapasset samtidigt som två andra sällskap som kom från andra hållet, från Mårmastugan, och väl framme vid stugan träffade vi fyra personer till. Dagen därpå gjorde vi en dagsutflykt till en av Vierratjåkkas toppar i solsken och kyla. Sedan tillbringade vi kvällen i stugan i samvaro med denna tidnings nyss anlände redaktör, som planerade en kamtur runt topparna. Resultatet är att vi nu är fjällklubbsmedlemmar!

Resten av vandringen, som gick genom Lapporten, kändes verkligen som hemväg. Alldeles före Abisko gick vi löjligt nog vilse i snårskogen, och vi irrade runt ett bra tag innan vi kom på rätt spår igen. Servicen för tältare är tyvärr väldigt dålig på fjällstationen i Abisko. Matlagningsmöjligheterna består av fyra plattor, det finns bara två duschar för alla tältare att dela på och så vidare. Skärpning, Abisko! Efter nästan två veckor ute skulle det inte bli dumt att komma hem till Lund igen. Men nya vandringsplaner började smidas redan på tåget söderut...