”Plupp passar ihop med mitt jag”

av David Hässler

Varifrån har du fått din bild av fjällen? Vad sitter djupast under årtionden av myrar, fjällbjörk, blockhav och vidder? Förmodligen något av författaren och konstnären Inga Borg.

Det var en gång en liten figur, som hette Plupp. Han bodde långt, långt uppe i norr bland de höga fjällen vid sjön Blåvattnet.

Inga Borg har definierat bilden av de svenska fjällen för miljoner människor – både för dem som kommit att älska fjällvärlden som en del av livet och för dem som aldrig varit där. Framför allt skildrar hon naturen men också, fortfarande med djurens ögon, människorna: samerna och stadsborna på besök, fjällvandrarna.

Men vem är hon själv? Varifrån kommer hennes kärlek till djuren, årstiderna, landskapet? Och var ligger egentligen Blåvattnet?

– Det är Plupp som kallar det Blåvattnet, säger Inga Borg och lyfter ner katten Matisse från kaffebordet.

– Men annars är det Tänndalen och Töfsingedalen om jag ska säga någonting, och inte Lappland. Jag är själv så oerhört frestad av att använda ordet Lappland – att han bor uppe i Lappland, långt uppe i norr. Det är ett magiskt ord.

Men det ordet är också benämningen på en stor del av Sverige. Namnet på sjön kan jag hitta på, men jag vill att läsarna ska få ett ord som är magiskt. Det är ju så när man skriver, i synnerhet bilderböcker, att då bygger man texten på stämningar i varje ord. Man ska kunna läsa texten högt. Därför blev det Lappland och Blåvattnet. De finns inte – och de finns.

– Men jag hade bestämt mig för att jag skulle begrava den där anden. Och sedan satt jag en vecka eller mer och tänkte och undrade vad som händer efter döden. Jag var nyfiken – naturkunskap är ju att ta reda på – vad händer med anden?

– Då rodde jag över sjön och gick tillbaka upp i skogen och lyfte bort och tittade. Och jag fick väl se vad som händer! Frrrr! Det krälade och kryllade. Oj vad mycket liv det hade gett.

Inga Borg berättade inte för de vuxna. Istället fortsatte hon att utforska naturen på egen hand.

– Det var väl att upptäcka som barn gör om de får vara i fred och vara själva.

”Eske teske tää! När den blir rädd och arg säger den så.” På bokhyllan står Lämmel, Hermelin
och några andra av Plupps vänner. Just nu lär han känna snoken och huggormen. Kanske är det
början till en ny bok?

– När jag lekte så var det inte med dockor. Jag lekte fantasilekar där djur spelade alla rollerna. Det var det som gjorde att jag började forma den där figuren. Så skapade jag åt mig själv en figur som är mera djur än människa men framför allt en blandning. Tio år senare återvänder hon till Dalarna, liksom till varje sommar. Från tågstationen i Borlänge cyklar hon med fjällpackning, målarlåda och hundvalp mot Härjedalen och Rogen. Fästmannen var med. Det är bara dagar sedan hon förlovat sig – på Kungsgatan, på självaste fredsdagen.

– Vi kom upp på våren. Det var snöglopp och det var vidrigt på alla sätt. Vi gick vilse i blockterräng. Den värsta man kan tänka sig. Och så bar jag på hundvalpen. Tassarna blödde. Det var ett elände. Så var det näs som man gick ut på. Då måste man ju gå tillbaka om man har gått fel, va. Snön föll. Å, det var kämpigt. – Så äntligen fick vi se en gumma som stod vid sjön och bykte tvätt. Hon såg på en gång att här kommer det några tokiga stadsungdomar som inte begriper någonting. Och de är alldeles utmattade. Hon tog hand om oss.

– Vi fick spenavarm mjölk på fat, vet du, med en sockerbit, för att få energi snabbt som sjutton. Och vi fick bada och vi fick mat och vi fick sova i säng. Ja, det var underbart. Så stannade vi några dagar hos henne. Det var naturligt. Man gick och så var det någonting som hände. Då stannade man där.

De fick låna en liten fäbodstuga och blev kvar hela sommaren.

– Vi stannade och sedan sa vi till varandra att vi ska inte återvända till någonting. När hösten kom var det ju fråga om försörjningen också. Vi skickade ner de grejer vi hade till stampen för att få Inga Borg i Håvallen 1945 fotograferad av Ulf Grubbström. ”Eske teske tää! När den blir rädd och arg säger den så.” På bokhyllan står Lämmel, Hermelin och några andra av Plupps vänner. Just nu lär han känna snoken och huggormen. Kanske är det början till en ny bok? pengar. Och sedan blev det bättre tider, för då var det hjortronplockning. Du förstår! Vi plockade och plockade och gick och bar och sålde vid landsvägen.

Det blev fler somrar och fler vintrar.

”Den första konstnärliga succén var Renen Parrak. Det tyckte jag själv var en bra bok. Det här påminner väl om Töfsingedalen. Vad härligt det var att få måla så där. Ja, varken Nils Nilsson Skum eller de andra kan du komma förbi. Jag gick fem år på Konstakademien för Ragnar Sandberg.Det var verkligen en ytterlighet åt andra hållet.”

– Så det fanns en tid i mitt liv då jag verkligen levde ute i markerna om man säger så.

– Plupp började uppstå den där sommaren. Vi traskade, trötta, på sankmyrarna du vet. När vi skulle gå och hämta mjölken flera kilometer bort. Vi kanske hade varit ute och gått hela dagen. Man gick och gjorde sig en ramsa som man går och vandrar med. Jag vet inte varför, om det går bättre att gå då eller vad det är. Och där hade jag någon idé om något plump eller plups eller pluss, ja ett ljud som man gick och lattjade med sådär. Allvarligare än så var det inte med det där namnet Plupp.

– Jag tänkte aldrig ut att det skulle bli ett namn på någonting utan det kom senare, flera år senare. Då hade jag två barn och vi bodde i en vanlig våning på Östermalm, på Riddargatan, nedre botten. Där satte vi upp spännpapper på väggen och så stod vi och ritade och målade, ungarna och jag tillsammans. Vad som helst. De ritade ett tåg eller någonting. Och där ritade jag plötsligt en kåta. Och där kom den där ramsan. Och det där plums eller vad det var – det blev Plupp.

Det finns mycket att fotografera. ”Du får börja med att tänka igenom vad du vill ha i motiv och var du har ljuset. Själv föreslår jag fönstret. Men vi tar bort pärmen. En pärm med kvitton! I min värld ska det väl inte finnas något sådant. Ja, ja. Man fick ju lov att hålla på mer än man ville.” Inga Borg har arbetat för att upphovsrätten också ska ge rätt till ersättning för bilder, bland annat som ordförande för Föreningen Svenska Tecknare. Allt började när Plupp sändes i TV 1965. ”Då visade det sig att jag inte fick betalt för bilderna, men jag fick betalt för texten. Det var ju två rader ungefär.” ”Plupp builds a House – det är man stolt över att få ut en på engelska. Nu var det efter kriget och då hade svenskarna försprånget. Vi hade ju massor med fina bilderböcker. Ute i Europa hade de inte råd. De hade ju krig.” ”Det var just då som Astrid Lindgren kom och så. Men det var jobbigt för föräldrarna att läsa.Varje kväll åtta kapitel. Det tog tid. Och så blev de ju så dyra, tyckte jag, så jag föreslog att vi gör en småbok, en liten bok som man kan läsa fort.”

Inga Borg fick kontakt med en förläggare som visade hur det går till att göra bilderbok. Hon ställde upp i en tävling med Plupp och renarna. 1955 kom boken ut. – Berättelsen smyger sig på en, uppstår. Man går och tänker och fantiserar och glömmer en del och kommer på en del och så ser man någonting. Så ritar och målar man hela dagarna.

– Ur detta kommer en berättelse. Då börjar jag styra lite vad som händer. Där lät jag samerna vara med, ungefär som djuren skulle se dem. Det är inte människor som träffar människor utan det är Plupp som ser människor, på avstånd. Den här Plupp-varelsen som är mera djur än människa – eller både och, en blandning säger jag – passar ihop med mitt jag. Därför är han ofta huvudperson i berättelserna.

– Jag ger mig inte in på att göra honom personligen till något intressant. Vilket humör han är på och så. Men en sak har jag hållit styvt på: han vill alltid hjälpa djuren. De kanske råkar i svårigheter. Det är någon översvämning eller något annat som är spännande. Då kan Plupp hjälpa till. Så långt han kan – men inte mer.

Läs mer:

Högvålen – Sveriges högst belägna by, Högvålen-Ränningsvallens kyrkliga arbetsgrupp.

Slädhundar och fjällfärder, illustrationer av Inga Borg med text av Ulf Grubbström, Norstedt 1952.

David Hässler ingår i fjällets redaktion, Den här e-postadressen är skyddad från spamrobotar, du måste ha Javascript aktiverat för att visa den