Jokkskräck i Sarek: Att inte våga, men göra ändå

av Linda Jönsson

Sarek har många strida jokkar. På sträckan genom Pastavagge och Routesvagge finns ett tiotal jokkar som måste passeras innan man är framme i Akka. Om man som Linda Jönsson och Susanne Ingvander har anlag för jokkskräck kan en sådan vandring bli minst sagt problematisk. I det här reportaget berättar Linda om hur hon och Susanne besegrade jokkskräcken och förvandlades till två stolta fjälltjejer.

Tjågnårisjåkkå - mer ett hjärnspöke än oöverkomligt hinder.  FOTO: SUSANNE INGVANDER

Två tjejer med ganska hygglig erfarenhet av fjällvandring, men med urusel teknik vad gäller jokkvadning, fick för sig att det var dags att vandra i Sarek. Den ena av oss hade gått i Sarek för fem år sen med skräckblandat resultat, och den andra hade aldrig satt sin fot i området tidigare.

En händelse från vår vandring förra sommaren låg och gnagde i våra hjärnor, en inte helt lyckad vadning av en jokk som hade stigit ordentligt efter 14 timmars ihärdigt regnande. Den händelsen kan vi fortfarande dra upp som något av det värsta vi varit med om. Kort sagt, ingen av oss kände något sug efter att vada jokkar, men suget efter att vandra i Sarek fanns och det var stort, så vi bestämde oss för att ändå göra det.

Peppning inför vadning

Vi hade allt sjå i världen med att peppa oss inför vandringen, och hemma vid köksbordet med kartan utbredd lyckades vi till slut övertyga oss om att vi skulle försöka ta oss helskinnade genom Pastavagge och Routesvagge. Ett tiotal jokkar skulle passeras och vi läste på och sög i oss all information som fanns att tillgå, både vad det gällde var man skulle vada och teknik för vadning.

När vi lämnade Saltoluokta fjällstation bakom oss var det med en stor portion nervositet. Tvivlen surrade i våra huvuden. Skulle vi tvingas vända vid första jokken, eller skulle vi kanske ta oss över ett par ändå, och om vi kom så långt, skulle vi kanske tvingas gå ut en annan väg för att vi hade spillt för mycket tid på att ta oss över jokkarna?

Luft i planeringen

Självförtroendet var inte på topp. Vi hade studerat alternativa utvägar om vi skulle komma att fastna mellan jokkarna. Vi ville också gardera oss mot att tappa tid på grund av någon incident. Det var ju inte bara jokkarna vi skulle ta oss över, utan vi skulle ju även tidsmässigt klara av det.

Lite luft i planeringen hade vi lagt in, men vi ville gärna hålla schemat någorlunda eftersom våra killar skulle komma upp och möta oss i Ritsem. Därifrån skulle vi tillsammans vandra vidare en vecka upp mot Riksgränsen. Ja, det är en helt annan vandring som kan berättas vid ett annat tillfälle.

Torrvadning i stugan

Vi gav oss alltså av mot Sitojaure, och dit kom vi i god tid innan vi skulle kunna få båtskjuts över till Rinim. Under den tiden hann vi prata med stugvärdarna i STF-stugan och förhöra oss om läget i Sarek. Enligt dem så var det inte anmärkningsvärt blött i området och bra väder att vänta i veckan.

Detta var glädjande besked eftersom de flesta vi pratat med nere i Salto hade sagt att det var väldigt mycket vatten inne i Sarek och därför mycket svårvadat. Ett gäng killar hade fått vända redan vid första jokken. Därtill hade väderprognosen som var upptejpad i receptionen pekat på fortsatt ostadigt väder. Men nu verkade det vara andra bud som gällde. STF-värdarna övade även lite torrvadning med oss inne i stugan så vi fick kläm på tekniken.

Båttur över Sitojaure på väg in i Sarek. FOTO: SUSANNE INGVANDER

Positiv humörinverkan

När vi kom över till Rinim var vi ytterli-gare stärkta till sinnet av båtförarens ord, han hade sagt åt oss att vi såg ut som två tjejer som definitivt skulle klara av Sarek. Och tja, han hade väl sett det mesta och kunde väl kanske bedöma folk. Vi valde att tro på honom i alla fall, det hade positiv inverkan på vårt humör. Vi kände att eftermiddagen hade gett oss lite hopp, och att det kanske fanns en möjlighet att vi skulle ta oss över den första jokken.

Efter en knapp timmes vandring kom en rejäl regnskur, och då fick sig vårt självförtroende genast en knäck, eftersom det då kändes som allt gick åt pipsvängen. Vi tolkade det som ett dåligt omen. Det första var att jag upptäckte att mitt regnskydd till ryggsäcken låg kvar hemma, det andra att jag i all hast, när regnskuren kom, fick på mig mina regnbyxor bak-och-fram, och det tredje att min ena stav var i två bitar!

Icke helt fältmässiga

Förutom detta hade jag inte fått till något vettigt regnskydd till min kameraväska, som innehöll min gamla fina analoga Nikon, så den fick jag helt enkelt lägga i en plastpåse (den som jag skulle ha som soppåse sedan) och bära i handen. På detta något tillstukade och icke fältmässiga vis gick vi mot den för natten tänkta lägerplatsen (vid den stora stenen i mynningen in mot Pastavagge).

När vi kom dit upphörde regnet, och efter att vi slagit läger kunde vi med gemensamma krafter laga den trasiga staven. Det där med byxorna och kameran kändes inte som bekymmer som vi behövde anstränga oss så mycket för att göra något åt, det vara bara att vända byxorna rätt och knyta plastpåsen lite fiffigare runt kameraväskan. Dessvärre kunde inte självförtroende återställas helt, vi satt där och kändes oss lite molokna.

Skräckinjagande jokkljud

Vi lagade och åt mat, därefter försökte vi liva upp stämningen genom att fira med varsin whisky. Vi hade ju kommit åtminstone ett par kilometer in i Sarek, och skulle det visa sig att vi nästkommande dag inte skulle klara av att ta oss över första jokken, ja då fick vi väl gå tillbaks hit och slå läger igen - värre var det väl inte med den saken.

Beklagligt nog hörde vi jokken som gick i ravinen nedanför tältet, och den lät skräckinjagande. När vi var nere och diskade och gjorde obligatorisk kvälls-tvagning (inklusive hårtvätt) insåg vi dessutom hur otroligt himla kallt det var i vattnet. Det var två mindre tuffa tjejer som somnade den kvällen.

Överlevnadspackning

Morgonen efter var vi igång väldigt tidigt, vi visste att det var större chans att jokken hade ett mindre flöde tidigt på dagen och därmed var enklare att ta sig över. Stämningen var fortfarande dämpad, den ena av oss sa i stort sett ingenting, medan den andra gick och småpratade för sig själv för att tänka på annat.

Ryggsäckarna packades ur ett överlevnadsperspektiv, allt i packpåsar, och i den enes säck lade vi nästan all mat och Trangiaköket, i den andras säck lade vi tältet och allt godis och sött. Vi tänkte att om den ena av säckarna råkade virvla iväg nerför jokken så skulle vi kunna antingen vandra och laga mat, eller sova och äta godis... Whisky fanns det varsin flaska av, så det skulle vi ha i vilket fall.

Svåraste jokken

Vi hade ca. tre kilometer till första jokken (Skaitatjvagge), och enligt en vandrare vi tidigare mött var det en av de svårare jokkarna på turen, eller som han uttryckte det - "jasså ni har tänkt börja med den svåraste, ja många gör ju tvärtom för att öva sig så att de klarar den här sista". Det var kanske inte vad vi behövde höra.

Kilometerna fram till jokken vandrades under tystnad sånär som på att vi kortfattat lade upp en strategi för hur vi skulle gå tillväga när vi väl kom fram. En av oss måste alltid nervös-pinka
innan en jokk forceras, så det utfördes bakom en sten när vi kom fram. Därefter bytte vi om till vadarskor, respektive lårhöga vadarpåsar, packade ner kängor och kameror etc. i ryggsäckarna, och skruvade upp stavarna på maxläge (den tidigare trasiga staven hade bara ett läge numera, maxläge, bra när man ska vada, men mindre bra när man ska gå).

Fokuserad och skiträdd

Jokken brusade och dånade ikapp med min puls, och ibland inbillade jag mig att det brusade mer i mitt huvud än från jokken. När vi var klara utbytte vi en blick för att konstatera att vi båda var redo att starta, en kort nick för att bekräfta, och därefter utstöttes två ord från min kompis - Du först! Och så var vi igång.

Sammanbiten, fokuserad och skiträdd klev jag försiktigt ut och ställde mig i den strida jokken, noterade att det var ett oerhört tryck kring benen, satte i båda stavarna uppströms och började röra mig. Tamejtusan om inte det här skulle gå tänkte jag. Lugnt och metodiskt flyttade jag den ena foten efter den andra snett upp mot strömmen.

Ansiktet uppåt

Jokken var strid och det forsade precis i knähöjd. För varje steg kände jag mig noga för var jag satte ner foten eller staven, tog tid på mig för att hitta stabila steg. En meter bakom mig kom min kompis, lika sammanbiten och med samma metodik. Med blickarna stadigt fästa upp mot jokkens virvlar så tog vi oss sakta men säkert över.

Vid ett tillfälle när jag skulle flytta foten där det var besvärligt med vingliga stenar glömde jag mig och råkade tittade ner för att försöka se var jag skulle placera foten. Genast blev jag något instabilare, min kompis uppmärksammade misstaget och ropade åt mig:

- Ansiktet upp mot jokken!

Nio jokkar kvar...

Och istället för att glo ner i jokken och få dålig balans, fick jag snabbt fäste med blicken uppåt igen, blev stadigare, och kunde treva vidare med tårna på den steniga botten för att hitta ett bra fäste. Väl iland på andra sidan hackade vi tänder av kyla och flinade brett mot varandra. Vi hade klarat det, och det var bara hälften så läskigt och svårt som vi hade föreställt oss. Kicken var stark och vi var enormt nöjda. Nu var det bara sisådär nio jokkar kvar...

Sex dagar senare kom vi ut i Akka. Då hade vi klarat av turen utan minsta missöde, vi hade dessutom besegrat den värsta besten av alla jokkar på sträckan - Tjågnåris - och det innebar samtidigt revansch för mig eftersom jag för fem år sen druttade i den när jag skulle vada.

Med alla utom en jokk i ryggen kunde vi kosta på oss lite slappande i solen utanför tältet. FOTO: SUSANNE INGVANDER

En underbar vandring

Vi hade gjort vandringen på en dag kortare än beräknat. Sarek förvandlade oss två fegskitar till två stolta, starka fjälltjejer. Vi hade kort sagt en underbar vandring tillsammans. We´ll be back!

Linda Jönsson (t.h.) och Susanne Ingvander (t.v.) är två tjejer med gemensamt intresse för friluftsliv. De har alltid kort startsträcka, och har organiserat sina hem så att det ska gå fort och lätt att få fram friluftsprylarna och komma iväg. Linda är trafikansvarig och bor i Göteborg, och Susanne är doktorand i naturgeografi och bosatt i Stockholm. Linda var stugvärd i Tarfala samtidigt som Susanne arbetade på forskningsstationen i Tarfala, vilket gav dem namnet Tarfalatöserna. Med alla utom en jokk i ryggen kunde vi kosta på oss lite slappande i solen utanför tältet.