En björn för mycket

När det här skrivs pågår björnjakten fortfarande i de sju nordliga länen. Sammanlagt 233 djur får skjutas i år, ett nytt rekord i modern tid. Hittills (den 3 oktober) hade 182 björnar fällts, enligt Statens veterinärmedicinska anstalt. Den legaliserade avskjutningen av en fredad djurart är ett utfall av officiell svensk rovdjurspolitik, beslutad av riksdagen och tolkad av Naturvårdsverket.

Något förenklat tycks denna politik gå ut på att om det finns en björn för mycket, förutom det absolut minsta antal som behövs för att bilda en någorlunda livskraftig och uthållig stam, så ska denna björn skjutas, helst omedelbart. I detta ligger förstås ett stort mått av hyckleri. För att späda på hyckleriet ytterligare kallas avskjutningen officiellt för "skyddsjakt".

Fridlyst är fridlyst?

Fridlyst borde vara fridlyst, kan man tycka. Men i politikens värld är även absoluta begrepp som fridlysning tänjbara, med så vidsträckta inskränkningar att undantagen till slut riskerar att bli regel, och regeln undantag. Som vi vet brukar liknande generösa omtolkningar av tradition omge ingrepp i nationalparker och annan skyddad natur, när nationens intressen så kräver.

Men vad betyder egentligen fridlysning om skyddet så lättvindigt kan upphävas? Vilken respekt ska vi känna för fredade arter och områden när högljudda särintressen tydligen kan förhandla sig till rätten att kringgå fridlysningen? Allt vackert som sagts under de senaste 20 åren om balans, långsiktighet och respekt för naturens komplexa samspel blir bara prat om orden så lättvindigt töms på sitt innehåll.

Människan är värst

Sant är att björnstammen växer och skyddsjakten på björn ska minska risken för skador, heter det. Det är tråkigt att naturen orsakar skador. Men det ojämförligt största skadedjuret är givetvis människan. Det är människan som genom sin okunniga och hänsynslösa framfart har stört den sköra balans som reglerar samspelet mellan olika arter och t.ex. ser till att antalet björnar inte ökar okontrollerat.

Läser man propositionen "En sammanhållen rovdjurspolitik", det styrande dokumentet på området, öppnas en märklig begreppsvärld där det talas om "förvaltning" av de stora rovdjuren. Detta nyspråk ska tydligen dölja att den sammanhållna politiken består i ett lapptäcke av eftergifter och kompromisser, som mynnar ut listor över exakt hur många rovdjur av olika arter det ska få finnas i landet.

Vem tillhör det vilda?

Längre från idén om harmoni med naturen är det svårt att komma. Naturligtvis är det lätt att peka finger åt ryggradslösa politiker som faller undan för mediadrev och populistiska opinioner, och därmed gör ont värre. Men vår nuvarande rovdjurspolitik grundas ytterst i en kulturellt nedärvd syn där viltet tillhör jägarna och naturen är en fiende som ska betvingas eller besegras. Därmed blir rovdjurens öde allas vårt ansvar.

Det borde vara hög tid att sluta fred med björn och varg i klimatkrisens tid när naturen så tydligt säger ifrån att den har fått nog. Exempel på hur framsynt tänkande kan vända inställningen till andra arter finns. Man behöver inte gå längre än till Nordnorge, där valturism har blivit en stor industri och helt ändrat synen på valar som jaktbart villebråd. När får vi se björnskådning och vargsafari i Sverige?

Lars Ilshammar