Lars Pirak - Samekonstens stormästare

Av: Kerstin Göras

Dramatisk födsel 

Lars Pirak inledde med att berätta sin levnadshistoria från den dramatiska födelsen 1932 då hans mor höll på att föda redan en mil ovanför Njunjes. Hon lyckades ta sig ner till båten i Kvikkjokk, for över sjön, men födde till slut Lars på hästskjutsen på väg till BB i Jokkmokk. Uppväxttiden skedde i Luovaluokta vid Pärlälven åtta mil väster om Jokkmokk inom Tuorpons sameby där hans morfar var ordförande. Meningen var att Lars, som var äldst av syskonen skulle bli renskötare eftersom föräldrarna och många andra släktingar höll på med renskötsel. Lars var bara fem år gammal då hans morfar dog och utav honom fick Lars överta renmärket. Det var emellertid svårt att få tag på foder under nödåren på trettiotalet och hela renhjorden försvann under dessa år. Föräldrarna kom att livnära sig på fiske istället.  Studieåren  Minnena rullar fram och Lars berättar vidare att när han skulle börja skolan 1939 kunde han inte ett enda ord svenska. Han hade ju samiska som modersmål. I kåtaskolan, som var kall och dragig, låg ris på golvet och de mycket kalla vintrarna i slutet av trettiotalet och början av fyrtiotalet gjorde att läraren måste elda hela dygnet. Efter de sex åren i folkskolan försörjde sig Lars som vedplockare, flottare, skogshuggare och till och med betesplockare i Skåne. På kvällarna gick han en kurs i akvarellmålning.  Så småningom blev han elev vid Samernas folkhögskola i Jokkmokk och där väcktes intresset för den samiska slöjdkonsten. Lars berättar att han själv tog med sig renhorn och vril till kosämnen på slöjden. Efter de två åren på folkhögskolan fortsatte studierna med Hermodskurser i teckning, konstlinjen vid Södra Sunderbyns folkhögskola och vid Nääs slöjdseminarium, konstfack och Carl Malmstens skola. Där fick Lars formkänslan för möbler och gjorde gesällprovet i ganska unga år. Vid 25-årsåldern fick Lars arbete som slöjdlärare på Jokkmokks folkhögskola och där tjänstgjorde han ca 40 år. Samtidigt började Lars måla och hörde till Jokkmokksgruppen av konstnärer. Det var just under folkhögskoletiden Lars träffade sin hustru Astrid, som är same från Åsele lappmark i Västerbotten. Eftersom Lars talar Lulesamiska och Astrid sydsamiska kan de inte prata med varandra annat än på svenska. Två döttrar och en son, som också är slöjdlärare, har de fått.	FOTO: Sven-Erik Wahl
Sameslöjdaren  Lars Pirak var en av de första och mest allsidiga av sameslöjdarna. Han snidar i trä och horn, han tecknar och målar i akvarell och olja, han jojkar och skriver. Naturen har alltid inspirerat mig, säger han och likaså min barndoms minnesbilder. Akvarellerna och litografierna, som Lars och hans son Mikael tagit med denna kväll, berättar om de renskötande samernas liv, arbetet med renhjordarna, björnjakten och den storslagna naturen i fjällvärlden. Det dröjde dock 20 år innan den positiva kritiken kom, berättar Lars. Föräldrahemmet är kvar och där brukar Lars vara på somrarna och måla. Om hösten lockar Abisko, akvarellmålningen och fjällnaturen.
Lars Piraks signatur på en av akvarellerna som Lars hade med sig på föredraget. Vi kan här se jaktens gud, vindens gud, renen och båten som speglar sig i vattnet. FOTO: Per Klingbjer

Jojkande hedersdoktor 

FOTO: Kerstin Göras

Lars tar en paus, dricker ett glas vatten och börjar sedan jojka. Tystnaden är total. Vi applåderar inte ens för att bryta denna magiska stund. Lars tycker dock inte att det är samma schwung på jojken längre, men han kan inte utan stolthet berätta att han jojkat på Berwaldhallen en gång.  År 2003 utnämndes Lars Pirak till hedersdoktor vid Umeå universitet. Samtidigt öppnade hans separatutställning, den som går runt renhjorden. Pirak betyder just detta; den som går runt renhjorden.

Björnhistorier och mässringar 

Lars berättar med förtjusning om sin morfar som tagit 43 björnar med björnspjut. En av historierna förtäljer att en av dessa björnjägare som var ute med sin jaktkompis för att jaga björn kröp in i ett björnide, som låg i en sluttning, med spjutet eftersom han sett spår. Björnen var nysomnad, det var oktober-november. Jägaren stack björnen med sitt spjut men det träffade så dåligt att björnen bara vaknade och skadades lätt. Ut ur idet och halkandes nedför sluttningen med en väldig fart ser kompisen två tumlande högar, den ena jägaren och den andra björnen. Som tur var var jaktkompisen vaksam och kunde göra slut på den skadade björnen. Tyvärr var jag för svag i armarna, säger Lars, för att bli björnjägare. 

Den vackra dräkt Lars Pirak bär är en gammal Lulesamisk dräkt, som hans mor har sytt. Mässringen som hör till dräkten har han fått av sin morfar och den ska bringa lycka. Lars spanar genom ringen ibland när han målar tavlor. Dock fungerar ringen inte alltid, som när Mikael och Lars byggde en kåta och transporterade virke med hjälp av skoter. De for förbi en gammal offerplats under en klippvägg och där hände det alltid saker såsom att skotern gick sönder, de tappade skidor och virke. Det religiösa, den magiska tron, de magiska föreställningarna har sin plats i Lars liv. 

Att få uppleva denne mångfasetterade konstnär och personlighet kändes magiskt denna kväll. Lars Pirak säger själv; " Jag tycker om att avbilda renar. Renen är ett djur som har dekorativa horn. Men det är även en inre dimension som jag vill förmedla. Renen som själens spegel. Kanhända en symbol för samekulturen?

Kerstin Göras är redaktör för fjället.