Från skog till fjäll och åter

Av Leif Kullman


Megafossil av tall som påträffats på botten av en liten tjärn på Lillsnasen, 1180 m ö.h. Avståndet i höjd till närmaste nu levande tallar är 500 m. Trädet levde här för cirka 9800 år sedan. Foto: Leif Kullman

Uppmärksamma fjällvandrare har i alla tider lagt märke till och förundrats över trädstammar och stubbar i kalfjällets små tjärnar och myrar, ofta högt ovan och långt från närmast levande träd. Själv blev jag tidigt fascinerad av fenomenet och har ägnat en stor del av ett 30-årigt forskarliv åt de här trädlämningarna och vad de berättar om fjällens natur- och klimathistoria. När levde träden? Varför försvann dom? Vilka trädslag rör det sig om? Hur högt upp växte dom? Det är några av de frågor som pockar på svar och som kan ge perspektiv på dagens fjällandskap och hur det vuxit fram. 


Rester av fjällbjörk som frilagts till följd av hastig glaciärreträtt av Ekorrglaciären i Sylarna (1360 m ö.h.) under 2000-talets första år. Trädlämningar av detta slag bryts hastigt ner när de exponeras och kan inte ha varit framsmälta tidigare efter sin död, i detta fall för ca 8700 år sedan. Dagens glaciärsmältning är unik i ett flertusenårigt perspektiv.
Foto: Leif Kullman
Bilden av det levande fjällets förvandling från istid till nutid har på senare tid radikalt ändrats på viktiga punkter. Tack vare ett systematiskt utforskande av resterna av fjällens döda skogar och trädbestånd kan nu huvuddragen i en "ny fjällhistoria" berättas. Aktörerna i detta drama är s. k. megafossiler, dvs trädrester i form av stammar, stubbar, rötter, kottar, mm, som daterats med 14C-metodik. Under de allra senaste åren har en enastående möjlighet yppats att få se lämningar av de tidigaste träden i fjällkedjan. Den snabba glaciäravsmältning som präglat 1900-talet och som accelererat under 2000-talets inledning har börjat blottlägga megafossiler, som varit istäckta i årtusenden. Tack vare dessa skapas nu den hittills mest precisa bilden av trädens höjdgränser och kalfjällets utbredning under de första årtusendena efter den senaste istidens slut. De träd, mest björkar, som visar sig på detta sätt är en botanisk motsvarighet till Ismannen Ötzi, som i början av 1990-talet påträffades i Alperna till följd av närmast unik värme och glaciärreträtt. De flesta exemplen här nedan är hämtade från fjällområdet kring Sylarna, Snasahögarna och Åreskutan i Jämtland, men är i stort giltiga för fjällkedjan som helhet. 

Träd på nunatakkerna 
Efter den senaste istiden steg temperaturen hastigt och de första fjälltopparna började smälta fram som nunatakker redan för 16 000-17 000 år sedan. Kanske har man tidigare överskattat inlandsisens maximala tjocklek över fjällkedjans högsta delar. De första säkert dokumenterade fjällbjörkarna växte vid den här tiden nära toppen av Åreskutan, samtidigt som dalgångarna fortfarande var isfyllda. Varifrån pionjärbjörkarna invandrat är fortfarande oklart, men nya upptäckter av trädrester i fjällmyrar på Andøya (Vesterålen) visar att fjällbjörk vuxit på smala remsor av isfritt land väster om fjällkedjan under eller strax före istidens kulmination för 19 000-21 000 år sedan. 

Skandinaviens äldsta pinne, tillika fjällkedjans första kända fjällbjörk har hittats nära toppen av Åreskutan (1360 m ö.h.). När björken växte här, för ca 16 000-17 000 år sedan, var Åreskutan en isolerad nunatakk som stack upp ur omgivande isvidder. Möjligtvis har björken sitt ursprung i frö som producerats av träd vid norska kusten, som var isfri vid den här tiden. Foto: Leif Kullman 

Även tall och gran uppenbarade sig för 12 000-13 000 år sedan på höga och tidigt framsmälta fjälltoppar. Den i läroböcker och encyklopedier sedan länge vedertagna uppfattningen att granen först för 3 000-4 000 år sedan invandrat till Sverige är numera förpassad till vetenskapshistoriens domäner. Eftersom de tidigaste granfynden är bundna till fjällkedjan, finns visst fog för tolkningen att även granen, tvärt emot allt tidigare "vetande", invandrat västerifrån. Sista ordet är dock knappast sagt i denna fråga. 

Den Kaledoniska skogen
Kalfjäll blev snabbt under de första isfria millennierna en utpräglad bristvara och fanns mest som små isolerade öar kring de högsta fjälltopparna. Förhållandevis varma och torra somrar pressade trädgränserna 500-600 m högre upp än i nutiden. För Sylarnas del innebar det minst 1550 och 1250 m ö.h., för björk resp. tall. De första fjällskogarna utvecklades där kalfjäll och fjällbjörkskog idag härskar och har inga nutida motsvarigheter när det gäller blandningen av olika träd. Tallen utgjorde länge det karaktärsskapande trädslaget. Fjällbjörk och gran var underordnande men regelbundet förekommande inslag i dessa skogar. Små bestånd och enstaka individer av de senare fanns även i vindskyddade och snörika lägen ovanför de översta tallarna. Mycket talar för att vissa krypande granbuskar som växer på dagens kalfjällshedar är relikter från den allra första fjällskogstiden. Genom vegetativ förökning och förmåga att ändra livsform (från träd till buske) har de lyckats hålla sig kvar trots ett allt svalare klimat under gångna årtusenden. Kanske finns bland fjällens ynkliga marbuskar till granar levande individer med åldrar mellan 8000 och 9000 år. 

I den tidiga fjällskogen fanns även en sparsam inblandning av trädarter som idag ter sig helt främmande i dessa miljöer. Det rör sig om sibirisk lärk, vårtbjörk, ek, hassel, lind, klibbal och alm. Kanske är upptäckten av dessa arter som megafossil bara "toppen på ett isberg" och många liknande upptäckter väntar förmodligen på att ytterligare komplettera bilden. Den egenartade, nästan motsägelsefulla, mångfald av köldanpassade och värmekrävande arter som utmärkte den Kaledoniska bergskedjans tidigaste skogar motiverar en, mot våra dagars boreala skog, särskiljande etikett, den "Kaledoniska skogen". Förutsättningen för dess existens var ett varmare, torrare och mera kontinentalt klimat än i nutiden. Grundorsaken var en unik fördelning över årstiderna av solinstrålningens intensitet. Med tiden har det här mönstret sakta men säkert ändrats mot dagens tillstånd. Somrarna har blivit svalare och fuktigare samtidigt som temperaturkontrasten mellan sommar och vinter utjämnats. En allt större andel av årsnederbörden har kommit att falla som snö, som tenderat att fläckvis ligga kvar långt in på sommaren i fjällens högre delar. Tallen och lärken missgynnades starkt av den här utvecklingen. Den förra förlorade successivt sin dominerande ställning och dess trädgräns har sänkts mer än 600 m under de senaste 10 000 åren. Den nådde härigenom sitt absoluta bottenläge någonsin för drygt 100 år sedan. Lärken reagerade ännu mer negativt på klimatets utveckling och har lyst med sin frånvaro i Skandinavien under minst 8000 år. Intressant är dock att lärken på senare tid åter börjat spridas i fjällen. Troligen rör det sig om "förvildade flyktingar" från äldre planteringar i lägre liggande skogstrakter. Parentetiskt kan också nämnas att den sibiriska lärken, till följd av de megafossila fynden, numera i skogsvårdslagstiftningen behandlas som en inhemsk trädart. Fjällbjörken och i viss mån granen fann stort behag i ett allt mer utjämnat och fuktigare klimat, som även innebar att vintrarna blev mer snörika. 

I spåren av den retirerande tallskogen började ett bälte av fjällbjörkskog ta form för drygt 8000 år sedan. Breda fjällbjörkskogsbälten av dagens kaliber har dock knappast mer än 3000-5000 år på nacken. Först för 3000-4000 år sedan hade klimatet ändrats så till den grad att granen på allvar började förökas och spridas i större skala i det som återstod av den Kaledoniska skogens lägre delar. De ädla lövträden hade långt dessförinnan försvunnit från fjällens närhet, med undantag för någon enstaka alm i gynnat läge. 

Perspektiv och framtid 
Som en följd av den långsiktiga utveckling som ovan skisserats har arealen kalfjäll stadigt ökat under de senaste 10 000 åren, för att nå sin största omfattning någonsin vid slutet av 1800-talet. Med största sannolikhet skulle den förändringen ha varit aktiv även idag och framgent. Som ett resultat hade inledningsfasen till en ny istid kunnat skönjas inom bara några få tusen år. Tvärtemot kända "naturlagar" har dock trenden gjort ett ordentligt "lappkast" under 1900-talet. Temperaturen har ökat med drygt 1°C och trädgränserna har stigit omkring 150 m till nivåer som ter sig oöverträffade under de senaste 4000-7000 åren. Här ser vi en aspekt av vår samtids största miljöproblem, som bl a hotar underlaget för Svenska Fjällklubbens existens.

Leif Kullman från Umeå är 55 år. Han är professor i naturgeografi vid Umeå universitet och har i drygt 30 år forskat kring växtlighetens kort- och långsiktiga förändringar i fjäll- och fjällnära miljöer. Leif har dessutom arbetat aktivt för naturskydd av fjällnära skogar.



Tillbaka
till
2-04


Hem

Senaste

Smultron

Kontakt
Sidansvarig
SFK webb
Svenska Fjällklubben Sidan uppdaterad
2004-06-01