Dock - om flygresorna till Indien eller Nepal verkar avskräckande långa så har man betydligt längre resor att räkna med till Sydamerika, och speciellt till västra sidan. Man får också ställa in sig på en helt annan kultur än i Indien och Nepal - borta är hindutempel, sikhtempel, moskéer och gompor. Istället träffar man på katolsk religion och ser katolska kyrkor och kyrkogårdar.

En viktig positiv sak som talar för Cordillera Blanca är väderstatistiken under de svenska sommarsemestrarna; man har då nästan garanti för att få många soliga dagar. Juli anses bäst, men även juni och augusti är bra.

Cordillera Blanca i Peru är ca. 15 mil lång och två mil bred, grovt orienterad i nord/syd
Kartskiss: Per Klingbjer / Birger Andrén

Buss med säkerhetsvideo

Första gången jag reste till Peru så inskräkte sig förhandsbokningarna till flygbiljetten dit och till hotellrummet första natten. Det fungerar utmärkt om man har lite språkkunskaper i spanska. Resans fortsättning kan man ordna på plats. Det finns ett antal bussbolag som från Lima trafikerar huvudorten vid Cordillera Blanca, Huaraz. Man kan välja klass på denna bussresa, om man vill resa nonstop med incheckat bussbagage eller med en buss av det långsammare slaget där man också själv får ansvara för sitt bagage.

Det kan löna sig att satsa på nonstopbussen eftersom det ändå är en billig resa. På denna upplever man verkligen analogier med flyget: en säkerhetsvideo visas ombord innan bussen startar, mat serveras också och man kan även drabbas av att få betala några kronor för övervikt på sitt bagage.

Blanca och Negra

Efter 8-9 timmars bussresa genom extremt ökenartade områden når man det lite mer gröna landskapen vid Huaraz. Staden ligger på ca. 3 000 m höjd, så det är lämpligt att ta det lite lugnt i backarna i början. Hotell av olika standard finns det gott om här, så det är bara att välja. Som prisexempel kan jag berätta att vi fick ett tvåstjärnigt dubbelrum för ca. 130 kronor natten under juni 2003.

När man nu efter sin hotell check-in betraktar staden och dess omgivningar, så ser man en imponerande rad snöiga bergstoppar hela vägen från i öster och mot norr. Åt väster ser man lägre snöfria ökenartade berg, Cordillera Negra, som utgör en skarp kontrast mot "Blanca". Själva Cordillera Blanca är ca. 15 mil lång och två mil bred, grovt orienterad i nord/syd.

Staden Huaraz med Huascaranmassivet i bakgrunden. Foto: Birger Andrén

Lätta acklimatiseringsberg

Dominerande i norr är Huascaran-massivets vita toppar med Perus högsta punkt, 6 768 m. Den har tidigare ansetts relativt lätt att bestiga, men har blivit svårare nu genom att ett isfall har ändrat karaktär p.g.a. klimatförändringar. Man måste passera genom ett område där islavinerna numera är rätt frekventa.

För den som nyligen anlänt till området och vill påbörja sin acklimatisering för högre höjder så finns ett antal lätta berg att ta sig upp på. Även flerdagarsvandringar (trekker) finns för den som behöver vänja sig vid höjden. Huaraz har många firmor som arrangerar både trekking och små klätterexpeditioner. Men se upp för oseriösa firmor som också förekommer.

Korta anmarcher med åsna

Om man inte vill gå via en trekkingfirma för att ordna med bärhjälp till t.ex. ett basläger för en av bergstopparna i området, så kan man ofta hyra in åsneförare (arieros) och åsnor eller hästar vid starten för de vanligaste vandringsstråken upp till bergen. En åsna (bär mycket packning) kostade 15 USD per dag i juni 2003. En sak att tänka på är att arieron förväntar sig att bli hållen med mat om man är ute flera dagar. Eftersom Cordillera Blanca endast är ca. två mil bred öst - västligt och det finns en del vägar som korsar massivet så kan man nå de flesta bergen med rätt så korta anmarscher.

Anmarchen mot Ishincha Basecamp. Foto: Birger Andrén

Det finns en bra asfalterad väg norrut från Huaraz till Caraz. Denna sträcka trafikeras mycket välordnat av minibussar till lågt fast pris. Från Caraz kan man göra en slingrande dammig taxiresa på dåliga vägar upp till byn Cashapampa. Där börjar den kanske mest kända trekkingrutten i Cordillera Blanca. Den tar fyra dagar och leder genom massivet och över ett pass, Punta Union, på 4 060 m.

Härifrån får man fin utsikt mot det kanske mest kända berget, Alpamayo, som genom sin vackra form lockar många besökare och klättrare. Leden upp till Alpamayos södra basecamp är också gemensam med trekken från Cashapampa.

Enorma klippväggar

Från Yungay, som man når före Caraz räknat från Huaraz, kan man ta minibuss eller taxi in genom en jättelik klyfta/dalgång mellan Huascaran- och Huandoymassiven. Efter att ha betalat inträdesavgift till nationalparken Cordillera Blanca (65 soles, och då gäller betalningen hela säsongen) når man upp till Liangunoco - sjöarna som är omgivna av enorma klippväggar.

Några kilometer efter sjöarna ligger startpunkten för anmarschen upp till en mycket populär "trekkingtopp", Pisco, 5 752 m. Piscoturen används av många som en acklimatiseringstur inför större mål. Vill man tälta direkt efter den dammiga bilresan hit så finns stora plana gräsytor i dalen på 3 900 m höjd nära vägen. Arieros finns ofta på plats här, så det är lätt att hyra ett lastdjur. Det kan behövas eftersom etappen upp till "baslägret" för Pisco är jobbig, brant och motsvarar drygt 700 m stigning.

Enorm utsikt

Här uppe finns också en hytta med full kost- och logiservice, en utmärkt kopia av en alphytta i Europa. Härifrån är det fortfarande en bra bit kvar till toppen av Pisco och många väljer därför att övernatta på ett "framskjutet basläger". Det har fördelen att man då har klarat av att korsa Huandoyglaciärens jobbiga blockmoräner, vilket annars kan vara svårt om det är mörkt vid en tidig start.

Jag har själv startat i mörker från det nedre lägret och det visade sig mycket lätt att gå fel bland stenblocken i mörkret. Högre upp kommer man upp på snötäckta glaciärer som dock gömmer en hel del sprickor. Den tekniskt svåraste passagen är att ta sig diagonalt uppför en brant snö/issluttning som avslutas med att man måste hoppa över några otrevligt djupa glaciärsprickor. Utsikten från toppen är enorm med några av de högsta bergen på nära håll, Huascaran- och Huandoymassiven uppvägda av Chacarajus vassa spetskragsformade kam i motsatta riktningen.

Lättare bestigningsmål

Om man söker efter berg närmare Huaraz så får man inte glömma två mycket populära bergstoppar, speciellt lämpliga för acklimatisering, men också som lite lättare bestigningsmål. Bergen är Ishinca och Urus, ca. 5 500 m höga. Ca. 15 km norr om Huaraz tar en liten sönderkörd grusväg av från den fina asfaltvägen. Grusvägen vindlar sig uppåt i ca. sex kilometer genom små byar och förbi betesmarker. Man når byn Collon på 3 500 m.

Här börjar en vacker vandring som så småningom styrs in i en dalgång mellan två bergmassiv. Efter en halv dags vandring når man en stor flack öppen yta omgiven av bergssluttningar och glaciärmoräner. Man har då nått fram till baslägret för Urus och Ishinca men även för 6 000-metersbergen Tocllaraju och Ranrapalca. Här finns numera en betjänt bergshytta till förfogande, men de flesta tältar en bit ifrån denna. Under säsongen är det normalt en mindre tältstad här.

Pisco i särklass

Höjden är 4 200 m, så man bör ta det lite lugnt här första tiden. Urus, som ligger norr om lägret, bestigt direkt från baslägret och det är en okomplicerad bestigning med få glaciärsprickor, men något utsatt närmast toppen. Ishinca kan man också göra direkt från baslägret, men det är en längre sträcka till denna topp och många tar ett mellanläger först. Det är en rätt lång men lätt glaciärpromenad till Ishincatoppen, som snirklar sig runt sprickområden och över glaciärryggar. Ca. 100 m från toppen passerar man en mycket lätt isklätterpassage. Utsikterna från både Urus och Ishinca är mycket fina, men jag tycker personligen att utsikten från Pisco är klart i särklass.

Lägerplats på 3 900 meter innan anmarschen upp mot Pisco.
Foto: Birger Andrén

Två replängder isklättring

Tocllaraju behöver ett mellanläger för en lyckat bestigning. År 1999 lade vi vårt mellanläger på 5 100 m, precis nedanför glaciärisarna. Normalleden, som är graderad AD, innehåller två replängder isklättring nära toppen. Ja, den andra av dessa replängder var egentligen klättring på mycket brant alpinsnö i ett utsatt läge. Man kan också råka ut för en eller annan glaciärspricka på denna led. Topputsikten är troligen mycket fin, men 1999 så hade vi dessvärre moln på toppen.

Från Huaraz kan man också hitta berg på mera direkthåll. I alla fall ser det så ut: Vallaranju, ett berg som mäter 5 675 m, ska vara lätt och man kommer till foten av det via bilväg som klättrar uppför sluttningarna direkt från Huaraz. Sommaren 2003 blev jag och Marian rekommenderade detta berget som ett lätt mål på nära distans.

Väg blir stig

Sagt och gjort - vi bad vårt hotell i Huaraz ordna en taxi för anmarschtransporten. En vanlig personbil möter upp och vi ser framför oss en timmes bekväm bilresa. Men det blev annat minsann - nästan direkt blir vägen urusel och bilen slirar fram försiktigt på ettan medan karossen vaggar hit och dit. Tiden går och vi har för länge sedan insett att det här är på sin höjd en jeepväg.

Bilens underrede dunkar i stenarna här och där men chauffören är fast besluten att köra oss ända fram. T.o.m. när vi erbjuder oss att stiga ur vid de värsta passagerna så avböjer han. Efter tre timmar är vi framme vid vägslutet vid en liten berghytta, ca 15 km från Huaraz! Det är inte skyltat hur man ska gå här, men eftersom Vallaranjsidan skyddas av en imponerande klippbarriär så väljer vi att följa en stig vidare upp i dalen längs med barriären. Någon gång måste ju barriären sluta och då vinklar nog stigen upp mot berget och mot den lämpliga "camp" som guideboken beskriver.

På väg upp på Pisco. Foto: Birger Andrén

Stopp vid örnnäste

Efter ett antal timmars kämpande med tunga ryggsäckar och kännbart tunn luft så når vi plötsligt ett ställe där det är stopp. Ett röse och en borrbult visar att leden passerar genom klippbarriärer och över kompakta osäkringsbara svaklippor här, en sträcka på ca. 20 m. Att fortsätta längs barriären går inte heller eftersom smältvatten har skurit ner en ravin i moränen med vertikala väggar.

Vid stoppunkten har tidigare besökare lyckats röja fram en tältyta - ett riktigt örnnäste. Nästet har i alla fall en magnifik utsikt över glaciärer och isfall som kommer ner från Ranrapalca. Efter att ha stannat här en hel dag och provat alla möjligheter att komma vidare får vi ge upp. Tredje dagen vänder vi ner. Vid hyttan och vägslutet träffar vi nu folk och får höra hur vi skulle gått. Stigen mot vårt berg gick åt andra hållet, medan vi har valt anmarchen mot Ocshapalka, ett betydligt svårare berg. Nu är det försent att börja om - vi tröstar oss med att vi nu vet hur vi ska gå och att berget finns kvar till nästa gång.

Längre trekker

Vill man göra längre trekker från Huaraz är det närbelägna Cordillera Huayhuash-området rekommendabelt. Massivet med högsta toppen Yerupaja, 6 634 m, kan man vandra runt på tio dagar. I detta väglösa område ingår ett antal passövergångar på mellan 4 500 och 5 000 m. Trekkingfirmor i Huaraz organiserar gärna turer i Cordillera Huayhuash. Till sist vill jag säga att om man inte är nöjd med upplevelser av Peru efter besök i Cordillera Blanca, så är ett besök vid Macchu Picho väl värt att göra. Flyg från Lima till Cusco och köp av komplett paket av en researrangör på plats är enklaste sättet. Trots att det är Sydamerikas turistställe nr. 1 med massor av folk så är upplevelsen mycket stor.

Birger Andrén bor i Huddinge och har varit aktiv i Himalayasektionen. I fjället nr. 1, 2002 skrev han om en kylslagen midvintertur genom Sarek.